Världsnyhet om ett nedlagt kärnkraftverk i Ågesta

Den 24 november 1994 hade Washington Post plötsligt en förstasidesnyhet om det nedlagda, nästan bortglömda, kärnkraftvärmeverket Ågesta i Huddinge, några kilometer från Farsta i södra Stockholms stad, ” Neutral Sweden Quietly Keeps Nuclear Option Open”.

Artikeln inleds dramatiskt:

“ In the Stockholm suburb of Agesta, a small rock hillock rises amid pine forests and horse farms. It might be just another playground for Scandinavian climbers but for one startling feature: Protruding from the top of the mound, like a missile peeking from a silo, is the conical tip of a nuclear reactor cooling tower.

Thirty years ago, this 65-megawatt reactor buried 50 yards deep and capable of sizable plutonium production was a key component of a vigorous Swedish program to develop a nuclear bomb option, a project that at its Cold War height secretly employed 350 scientists and technicians at the Defense Ministry.

Now international nuclear inspectors are discovering that some key elements of that Swedish bomb project have been quietly preserved for the more than 25 years since Sweden pledged to be a nonnuclear state.

For two decades, Sweden has maintained its underground Agesta reactor in a condition that would permit start-up on relatively short notice, probably within several months, Swedish and other officials said.”

Det neutrala Sverige skulle, enligt Washington Post, även efter Sveriges anslutning till icke-spridningsavtalet 1968, ha haft kvar en möjlighet att producera plutonium för militära ändamål, som skulle ha undanhållits från det internationella atomenergiorganet IAEA:s inspektioner. Ågestas (även kallat R 3) tungvattenreaktorkonstruktion misstänktes ha kapaciteten att producera plutonium för samma typ av atombomb som släpptes över Nagasaki. Produktionskapaciteten för plutonium beräknades till två kärnvapen per år.

Wilhelm Agrell beskriver och analyserar detta intressant i boken ”Svenska förintelselsevapen”. Sverige hade sedan slutet av 1950-talet tillräckligt av höganrikat uran för att tillverka fem atombomber av samma typ som släpptes över Hiroshima (Little Boy-typ) och enligt Washington Post skulle Sverige även ha haft en hemlig reservoption för produktion av plutonium i Ågesta.

Uppgifterna i Washington Post dementerades av svenska talespersoner. Ågestareaktorn var, menade man, ett kärnkraftsvärmeverk för att förse stadsdelen Farsta med el och fjärrvärme. Verket laddades 1961 och inledde sin verksamhet 1963. År 1974 lade man ned verksamheten sedan el- och fjärrvärmeproduktionen blivit olönsam.  Efter detta avlägsnades bränslehärden. Verket stod under tillsyn av Svenska kärnkraftsinspektionen och Statens strålskyddsinstitut. Dessutom genomförde USA kontroller på grund av import av amerikanskt bränsle (300 kg uran och 300 g plutonium) och amerikanskt tungt vatten, då Ågesta var en tungvattenreaktor som drevs av naturligt uran.

atomIckespridningsavtalets kontrollfunktion, som började tillämpas i Sverige år 1975, innebar att IAEA övertog kärnkraftsinspektionerna från USA. Året innan hade Ågastareaktorn stängts och Sverige inkluderade inte det nedlagda Ågestaverket i den internationella kontrollfunktionen.

Sverige hävdade vidare i sin reaktion på uppgifterna i Washington Post att endast skyddsforskning beträffande kärnvapen bedrivits i landet. Man förnekade bestämt att plutonium från Ågesta skulle ha använts inom kärnvapenforskning.

Wilhelm Agrell visar resonemanget bakom varför Ågestareaktorn ändå skulle ha kunnat betraktas som en reservoption för ett svenskt kärnvapen. Typen tungvattenreaktor innebar att svenskproducerat naturligt (ej anrikat) uran som bränsle och importerat norskt tungt vatten (år 1966 hade man tillgång till tillräcklig mängd norskt tungt vatten för att byta ut det amerikanska tunga vattnet) – som stod utanför USA:s kontroll – kunde användas för att producera plutonium. Kärnkraftvärmeverket skulle då ha två funktioner, dels producera el och fjärrvärme, dels producera vapenplutonium som beräknades till cirka 19 kg per år, motsvarande cirka 2-3 laddningar. Det skulle dock även behövas en upparbetningsanläggning, vilket gjorde Ågesta till ett dyrt alternativ.

Sveriges anslutning till ickespridningsavtalet och därmed  IAEA-inspektioner skulle dock innebära en förändring, av möjligheten att hålla Ågesta utanför internationell kontroll. År 1968 avstod Sverige officiellt från kärnvapen i och med anslutningen till ickespridningsavtalet och Wilhelm Agrell konstaterar: ”I Stockholmsförorten Ågesta reser sig en bergknalle omgiven av tallskog. Under den vilar inte bara en lämning från en svunnen energiteknisk epok utan också den punkt där den svenska kärnvapentröskeln till sist placerades för att sedan i stillhet begravas och slutligen falla i glömska”.

År 2012 skeppades tre kilo plutonium, där huvuddelen kom från Ågestareaktorn, till USA för att tas om hand inom ramen för det amerikanska icke-spridningsprogrammet Global Threat Reduction Initiative. Verket ägs i dag av Vattenfall.

Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten är rivningen av Ågesta planerad att starta tidigast 2020 och den beräknas ta cirka sju år.

GESTAV~1 (2)

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*