Olle i Sjödalen minns småskolan

Skolan har startat igen. Det uppmärksammar vi med en hågkomst från förr. Här följer ett skolminne författat av Olle Hjertqvist. Källa: Redaktionskommittén för Huddinges skolhistoria. Materialet samlades in inför skrivandet av boken Från griffeltavla till IT och användes också i boken. Vi kör den igen, eftersom den är så kul. Olles berättelse från småskolan citeras i sin helhet, den är alltför underhållande för att redigeras. Teckningen är också av Olle medan skrivboken sannolikt är ett mönsterexempel!

skrivbokDet var i tjugotalet och Huddinge var landsbygd då jag som sexåring började min skolgång i Centralskolan. Ganska snart fastslogs att jag inte var skolmogen då jag kallande fröken tant och emellanåt mamma och någon skolpsykolog stod inte att uppbringa. Min kompis Roffe däremot var ett år äldre, försigkommen och självsäker, dessutom hade han hemligheter i rockfickan: ett snöre, några spik och en trådrulle. Vår lärarinna hette Engelstrand. Ingegerd Engelstrand och bodde en trappa upp i Kyrkskolan. Vi kallades ”förstagluttare-småråttor” då vi första tiden fick lära oss sitta still och att gå i led. På ABC-bokens omslag prålade en grann tupp, dock inte lika grann som vår tupp hemma, den hette Bruno Poukka och var folkilsken. Enligt den tidens läroplan angreps matematikens plus och minus med stöd av kulram och A, B och C plitades sirligt med hjälp av lutningspapper och med tungan i mungipan. Plitades särskilt fina bokstäver belönades vi med en stjärna i marginalen av fröken Engelstrand.

skolungarMorgonpsalmen ”Jesu låt mig städse börja” fyllde det soliga klassrummet med späda barnröster till frökens orgelackompanjemang och ingen visste vad ”städse” betydde…… Frukosten spisades i skolbänken bland brödsmulor och medhavd smörgås, lapande ljummen mjölk ur en flaska med kork. För att visa bänkgrannen pålägget sköt man fram fläskbiten eller korvskivan så långt det gick innan den åts upp. Mc Donalds hade ännu inte etablerat sig i Huddinge.

Kontakten med flickorna var något burdus men rättfram som att dra ut hårbandet eller på hemvägen dunka skolväskan i ryggen på den utvalda. Med en kladdig chokladbit som försoning kunde senare romantiken blomma så smått. Hemma hade vi höns och hos Roffe var det gott om frukt så en dag blev vi under stränga förmaningar av våra mammor att ”gå som folk” med ”förning” till fröken Engelstrand. Således dinglade vi iväg med ett halvt tjog ägg och en kasse med äpplen till Kyrkskolan där fröken bodde. I trappan på väggen hängde en röd brandsläckare som vållade oss huvudbry då vi aldrig sett en dylik tingest. Roffe förklarade sakligt och lugnt att det var någon form av kanon så vi klev försiktigt i den knarrande trappan på återvägen.

Att uppvakta fröken med s k ”förning” var en kvarleva från det gamla bondesamhället då föräldrarna försåg prästen, klockaren eller läraren med bidrag in natura som troligen levde kvar in i tjugotalets mitt. I dag skulle det kallas muta men en hastig blick i mina skolbetyg från den tiden vittnar tydligt om att fröken Engelstrand var omutlig…..

Olle i Sjödalen

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*