Ishall eller inte ishall?

ishall3För några månader skrev vi om det rekordjämna valet 1976 och efterspelet till detta. Man kan säga att denna oroliga och osäkra höst kulminerade först på årets näst sista dag, alltså idag för jämnt 40 år sedan. Den 30 december 1976 mellan klockan 19.00-19.50 hölls ett extra fullmäktigemöte som i allt väsentligt ägnades ett ämne: ishallsfrågan.

Bo Öhngren har förtjänstfullt sammanfattat det komplicerade förloppet i sin bok om Samhällsutveckling, folkrörelser och politik i Huddinge 1900-1988 (nr 9 i serien Huddinges historia, 1991). Vi citerar därför Bo flitigt i detta inlägg.

ishall4Saken gällde alltså huruvida man skulle bygga en inomhusarena för ishockey i Huddinge. Svenska ishockeyförbundet hade tidigare bestämt att ishockeymatcher i översta divisionen framledes skulle spelas inomhus. Huddinge ishockeyklubb var vid den här tiden mycket framstående och hade god chans till spel i elitserien. Klubben var därför mycket angelägen att få till stånd en ishall.

De borgerliga var positiva till idén, men till följd av kort beredningstid hade man inte haft tid att fullständigt penetrera alla kostnadsaspekter. Den 20 december behandlade fullmäktige ärendet. Åhörarläktarna var fyllda till bristningsgränsen och utanför kommunalhuset demonstrerade ett par hundra av föreningens medlemmar för att politikerna skulle fatta ett positivt beslut.

ishall5ishall1Socialdemokraterna hade redan på ett tidigt stadium avvisat förslaget och menade att kommunen inte hade råd att betala kostnaderna för ishallen, vilka skulle uppgå till 2,5 miljoner kronor. Den politiska situationen var som berättats tidigare tillspetsad. Det socialistiska blocket hade vid valet i september återerövrat majoriteten i fullmäktige, men rent formellt hade de borgerliga makten fram till nyår. Efter en het och lång debatt, (mötet avslutades först halv ett på natten), blev frågan bordlagd – trots att det fanns en majoritet för ishallsbygget. För att få detta till stånd begärde S och VPK en s k minoritetsbordläggning, för vilket krävdes att minst en tredjedel av ledamöterna yrkade bifall. Syftet med denna taktik var att vid nästa ordinarie fullmäktigemöte som skulle äga rum 1977 besluta i frågan i enlighet med det socialistiska blockets förslag. Efter årsskiftet skulle ju maktförhållandena vara ändrade och det socialistiska blocket vara i majoritet. Ingen ishall alltså. Beslutet om bordläggning möttes av starka protester från stora grupper ute i samhället. De borgerliga gav inte upp och stärkta av allmänhetens upprördhet kallade man till ett extra sammanträde på årets näst sista dag för att besluta i frågan innan årsskiftet. Denna gång gick det inte att åberopa minoritetsbordläggning och beslutet blev därför att ishallen skulle byggas!

ishall2Illustrationerna på sidan: Bild på den färdiga hallen, fotograf okänd; två exempel på mängder av pressklipp, ur Dagens Nyheter och ur Aftonbladet; protokollutdrag fullmäktige 30 december och demonstrerande ishallsförespråkare,  20 december 1976, foto Stig Almqvist.

4 kommentarer

Kommentarrubrik

Janne Larsson

Janne Larsson

Jag var på invigningen Huddinge mötte DIF röda mattan frös fast efter invigningstalet.

Svara

Kommentarrubrik

Kjell Johansson

Kjell Johansson

I reportaget påstås att (s) var emot byggandet av ishall. Det är helt felaktigt. Frågan var den skulle byggas. Borgerligheten drev i valet att den skulle byggas omedelbart och i Björkängen vilket också ledningen för hockeyklubben ville. Vi inom (s) ville att den skulle placeras på den nya idrottsplatsen i Källbrink. Skälet var att där kunna samordna p-platser och oklädningsrum. Björkängen var ett dyrare alternativ pga grundläggningen på leran samtidigt som vi inte ansåg det olämpligt att lägga en publikanläggning i villaområdet. Planläggningen för Källbrinksalternativet och kostnaderna fanns i den kommunala KELP-en, men två år senare än Björkängsbygget. Även tjänstemännen på dåvarande fritidskontoret ville förlägga ishallen vid Källbrink.

Svara

Kommentarrubrik

Göran Johansson

Göran Johansson

Jag är medveten om Källbrinksalternativet men valde att koncentrera mig på Björkängen och fullmäktigemötena i december. Jag tyckte det hela annars hade blivit lite för långt. Jag är ledsen om det därmed kommit att framstå som om socialdemokraterna skulle vara motståndare till ishallar eller idrottsverksamhet generellt - det var inte min intention. Göran Johansson

Svara

Kommentarrubrik

Anders Pemer

Anders Pemer

Invigningen av hallen skedde 1 november 1978, så mycket hann ändå komma emellan innan det blev byggstart, inklusive hela säsongen 77/78, den då Huddinge när man räknar baklänges från hur kvalserien slutade brukar kallas ett mål från elitserien. En kvalserie med fem lag där ett lag stod över varje omgång, och där Huddinge hade spelat klart när alla övriga spelade den avslutande omgången. Som det var nu fanns ingen chans kvar. Örebro hade säkrat första elitserieplatsen med idel uddamålssegrar i de tre första omgångarna, inklusive 5-6 i matchen mot Huddinge på Hovet, en match där Huddinge ska ha haft ledningen med åtminstone 5-2, möjligen t o m 5-1. Just den matchen har jag lyckats glömma under alla mina år att leta upp tidningslägg och verkligen läsa in mig på hur det verkligen låg till med den saken. Vid den här tiden sparades i princip aldrig matchprotokollen tillsammans med matchrapporten, där mål och utvisningar skulle ha varit inskrivna med respektive tid. Så jag har bara kunnat förlita mig på andra- och antagligen tredjehandsuppgifter. Minns att någon journalist nämnde matchen någon gång och mindes det som ledning 6-1 eller 6-2 och förlust med 6-7, men det var ju åtminstone möjligt att avfärda... Björklöven som vunnit div 1 norra hade redan gått om Huddinge på fyra poäng och sju plusmål, Huddinge hade avslutat serien som trea med fyra poäng och ett plusmål, och elitserienian Timrå (som Huddinge hade slagit på Hovet med 8-2!!!) stod på två poäng och fyra minusmål. Björklöven hade råd att förlora borta mot Timrå med upp till fem mål, men en sexmålsseger skulle ta Timrå förbi. Och ingenstans i mitten skulle Huddinges enda plusmål vara bäst. Som det nu gick i sista omgången var det rent osannolika scener. Timrå flög fram och ledde ett tag i början av tredje perioden med 8-2 och hade tagit tillbaks sin elitserieplats, men till sist vaknade Björklöven och vände på skutan med två reduceringsmål, bara vinst 8-4 för Timrå som således fullföljde degradering ur elitserien, medan förlorande Löven gick upp. Mycket kluvna roller för de flesta på den matchen! Matchen Björklöven-Huddinge i första omgången hade slutat 7-0 till Löven. Hade det stannat vid 6-0 (vilket var precis vad det typiskt nog gjorde i reprisen på samma match i kvalserien ett år senare i stället), alternativt att Huddinge fått in ett ynka 7-1, och resten av matcherna sedan hade gått precis som de nu verkligen gjorde, då hade läget varit i princip lika hopplöst för Timrå med skillnaden att just fyra måls seger skulle ta ner Lövens målskillnad till sämre än Huddinges - båda två plus men Huddinge med fler gjorda mål - och att sedan ett femte mål skulle ha tagit Timrå förbi båda två. Förmodligen hade det väl aldrig någonsin lyckats stanna vid just fyramålsseger om det hade varit förutsättningarna, men tanken är otroligt kittlande. Det var ju i princip så Sverige vann VM-guld 1987. Sovjet som så länge låg under mot Tjeckoslovakien ville absolut inte sluta trea utan kämpade för sitt silver, som var det bästa de kunde nå. Det var när Krutov väl kvitterade den tjeckiska ledningen som Sverige gick om upp på guldplats, men Stelnovs 2-1 gav Sovjet silvret... :) Till säsongen 78/79 höll man således på med färdigställandet av hallen. Division 1 östra som var en fyrdubbel serie med tio lag, 36 omgångar, fick en lottning där Huddinge spelade den första fjärdedelen med åtta borta och en hemma, och returmöten på dessa matcher i andra fjärdedelen. Sedan tog man en mer naturlig lottningsnyckel för tredje och fjärde varven. Den enda hemmamatchen av de där nio första var mot Västerås, spelades i Scaniarinken och vanns med 7-2. 1 november invigdes hallen med 6-0 med Linköpings HC. Uterinken på Björkängen hade däremot invigts 1966 med vänskapsmatch mot Djurgården, förlust 4-14 och bra väder, och allt vad protokollet omtalar... :) Huddinge fortsatte som bekant att nosa på elitseriespel ganska precis 20 år till efter dessa inledande år, men i längden hade man aldrig något för att producera egna spelare. Inställningen till att ”satsa seriöst” är i hockeykretsar att man ska handskas med sin ekonomi på en nivå av att riskera klubbens hela existens varje år, och här för nära Stockholm har det ju alltid varit enklare att plocka russinen ur kakan och kuska in till Hovet eller Globen och se någon av klubbarna som dragit desto mer nytta av Huddinges förmåga att producera spelare. Det är lite skamligt hur stor del potentiell huddingepublik som bott i Huddinge, åkt in till slakthusområdet och hejat på huddingefostrade spelare i ett annat lag, bara för att det laget är mer känt och lite äldre. Varken AIK eller Djurgården skulle någonsin ha stått och fallit med förmågan att plocka spelare från just Huddinge, men självklart var det taktik att göra vad man kunde för att värva sönder ett av de bästa lagen i serien under, som kanske faktiskt skulle kunna bli en charmig ny klubb i elitserien och rentav ett reellt hot väl där, om de någon gång lyckades ta klivet upp. Desto tråkigare att huddingebor inte genomskådade detta och faktiskt tyckte det skulle vara coolare och häftigare att visa ÖVRIGA stockholmstrakten att vi här minsann kunde få fram ett alldeles eget elitserielag. Hade HIK överlag haft fullsatta läktare och rejält publiktryck när det verkligen gällde är det knappast science fiction att det förr eller senare hade burit ända fram, antagligen faktiskt redan innan 70-talet var till ända, och troligen i vart fall innan det kom att spelas klassiska play off-vändor som allsvenska finalerna mot Skellefteå 1986 och Frölunda 1993. Huddinge hade ju en organisation som var redo. Men att klubbar i ES värvade allt de kunde tolkade folk som ”de säljer ju sina bästa varje år, de VILL alltså inte gå upp…” Till råga på allt halkade Väsby upp i stället 1987 och imponerade stort med hela tre poäng under hösten innan de fick åka allsvenskan ner till division 1 igen. Och då ansåg sig stora delar av den ointresserade huddingepubliken få vatten på sin kvarn, ”se här nu då, ett litet förortslag har ingen chans…” Väsby gick den gången till kvalspel till elitserien för andra gången sedan elitseriens och division 1:s tillkomst tolv år tidigare, Huddinge hade så långt lyckats missa samma kvalspel just två säsonger… Hade huddingeborna velat det hade de haft ett elitserielag, åtminstone någon jädra säsong, eller två. Om det hade lyckats att etablera sig där och kunnat vara kvar ännu i dagens SHL kan man ju aldrig spekulera i, men kunde finländska Espoo länge ha sitt Blues i ligan borde det inte ha varit svårare för ett Huddinge i den svenska… Huddinges sits runt 1993 där man flyttade publikmatcher mot AIK, Frölunda och Hammarby till Globen kändes otroligt fräscht och rätt och kunde ha blivit elitserie-Huddinges melodi, något utbyggd Björkängshall och kanske bara någon tredjedel av hemmamatcherna där och resten i Globen. Globens färger invändigt är t o m just Huddinges, inte vare sig Djurgårdens eller AIK:s. Vi kändes verkligen som det riktiga hemmalaget där när vi klampade in 1993 och slog AIK…

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*