Karta över Stuvsta

Karta Stuvsta00013I dagens inlägg tittar vi lite närmare på en karta över Stuvsta, sannolikt från mitten av 1940-talet. Man skulle ju gissa att mycket i denna del av Huddinge är sig likt men jämför man med en karta från idag har ändå mycket förändrats. Av anmärkningarna nere till höger kan vi sluta oss till att Kynäsområdet är under exploatering. Jag rekommenderar starkt att ni klickar på kartan och studerar den mer i detalj. Har ni en modern karta tillhands kan jämförande studier göras. Många vägar har bytt namn, andra har kommit till och del har försvunnit. Stora delar av området mellan Kynäs och Stuvsta Gård är ännu obebyggt. Västergårdsvägen bara en liten krok. Notera särskilt Huddingevägens gamla sträckning ner mot nuvarande Huddinge centrum. Den sista biten motsvarar ju dagens Kommunalvägen.

Bilden här nedanför visar en gatuvy från Segersminne, närmare bestämt Fågelvägen. Fotograf är Ragnar Larsson och bilden är tagen 1955.seger

Dessutom visar vi en favorit i repris. Redan i juni 2013 visade vi denna knappt tio minuter långa reklamfilm från Stuvsta Fastighets AB, som finns i kommunens arkiv. Bolaget bildades 1910 i syfte att stycka av och sälja tomter tillhörande Stuvsta Gård för egnahemsbebyggelse. I filmen (som är från 1928) möter vi ett ungt par i jakt på boende. Efter ett utsiktslöst sökande i den omoderna innerstaden styr man ledd av en reklamaffisch mot framtidssamhället i municipen Stuvsta. Kommunikationerna är utmärkta får vi veta. Fördelaktiga ekonomiska kalkyler förevisas, jämförelser görs med boende i staden. Som om inte detta vore nog delges vi det något förbryllande argumentet att just Stuvsta är idealiskt för barn på grund av sin (unika?) blandning av barr- och lövskog!

Vill ni läsa mer om Stuvsta rekommenderas Hans Björkmans två bildmättade böcker från 2010 om Stuvsta väster respektive öster om Huddingevägen. Dessa finns bl a att köpa i kommunens reception.


TV-veckan 1954

radio1Satt ni möjligen bänkade framför Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson på julafton? Inte det? I dessa tider när TV-apparaten inte längre är den lägereld kring vilken vi samlas, ung som gammal och tittandet i realtid alltmer minskar, kan det vara på sin plats att påminna om hur det en gång var och att man i Stuvsta Centrum kunde se TV redan 1954, två år innan den officiella starten.

Hur kommer nu sig detta? Jo, 17-25 maj 1954 sändes Sandrews TV-vecka och det kan sägas vara starten för televisionen i Sverige. TV-veckan var ett försök till kommersiell television årtionden innan den svenska publiken fick se kommersiell TV igen. TV-veckan sammanföll med de politiska diskussioner som fördes om framtiden för mediet och som så småningom ledde fram till beslutet i riksdagen i maj 1956 om att införa det nya mediet i Radiotjänst. Beslutet resulterade i en kanal som sände några timmar om dagen vilket gav den en unik position som bärare av gemensamma erfarenheter.

Stuvsta RadioDiskussionen som fördes var att filmbolagen var de som hade erfarenhet av produktion av rörliga bilder, något som radion inte hade. Men filmbranschen, och framförallt biografägarna, var måttligt intresserade av television.

Utifrån pressuppmärksamhet och tittarantal var TV-veckan en stor framgång även om den inte övertygade riksdagen. Vad som gjorde veckan till en stor händelse var spridningen av TV-apparater på offentliga platser: i skyltfönster hos radiohandlarna, varuhus, restauranger och biograffoajeer. Totalt gav polisen 72 tillstånd för publika visningar och antalet TV-apparater utspridda på dessa platser uppgick till drygt tusen. Åtminstone en av dessa syns på klippet ur Vårdkasen, nr 6 1954, högst upp på sidan. Ur samma tidning har vi också hämtat annonsen från Stuvsta Radio som enligt egen uppgift var Huddinges enda specialaffär för radio och television (klicka på bilden för att göra den större).

 


Kiosken i våra hjärtan

kiosk1I veckans nummer av Mitt i Huddinge kan vi läsa om Elof ”Loffe” Bråtfors korvkiosk på Stuvsta Torg som i dagarna fyller 50 år. Många har speciella minnen kring Loffes och för den delen andra kiosker som funnits eller finns runtom i Huddinge. Så idag kör vi lite kiosknostalgi!

Från webbsidan Handelns historia hämtar vi följande (lätt redigerade) text om kioskens historia:
Ordet kiosk hämtades från turkiskan på 1700-talet, där det betecknade ett litet lusthus. Först följande sekel fick det dagens betydelse. Under det sena 1800-talet spred sig kioskerna runt om i Sverige. Vanligast var vattenkiosker som sålde mineralvatten (och senare läsk), men även cigarrkiosker, biljettkiosker, tidningskiosker, och allmänna kiosker, som saluförde lite av varje, förekom. De uppfördes vanligtvis på kommunal mark, för vilket arrende betalades. Små handelsrörelser av denna typ förestods ofta av kvinnor, som annars sällan drev affärsrörelse. En bit in på 1900-talet flyttade även glass- och korvförsäljning in i kioskbyggnader. Kioskernas främsta konkurrensmedel var öppettiderna. Vanliga butikers öppethållande var strängt reglerat, men kiosker fick i princip ha öppet när de ville. I gengäld fick de endast föra ett begränsat sortiment. De kom att få stor betydelse som försäljningskanal för press, drycker och konfektyr. Pressbyrån, med tidningarna som ägare, ägde de flesta, men även bryggerierna och godistillverkarna engagerade sig i kiosker.
Kioskens guldålder inföll under 1950-talet. Ändrade öppettidslagar och skärpta krav på arbetsmiljön fick dem sedan att minska i antal. På 1980-talet insåg man att självbetjäning lönade sig även i detta fall, varför de började göras om till små butiker. Idag lever rätt många glass- och korvkiosker vidare och nya kaffekiosker slår upp sina luckor, men som kanal för varuförsäljning tycks kiosken vara hopplöst död.

kiosk3

Bilderna visar uppifrån och ner Ida Larsson som förestod kiosken på Stuvsta Torg (okänd fotograf, troligen 1940-tal) och två vykort på Kafé Ärlan som var både kiosk och café och låg på Huddingevägen inte långt från Stockholmsgränsen. Bilderna är tagna av Holger Ståårns, gissningsvis i början av femtiotalet. I anslutning till fotografierna finns en liten berättelse signerad innehavaren Kerstin Svensson: Som kiosktant kom jag till Stuvsta 1947. På den tiden var det en glädje att vara i allmänhetens tjänst. Att dagligen få träffa trevliga människor och att ha en uppgift att fylla. Men medaljen har ju alltid en baksida, vägen var för smal och måste breddas, vår tomt måste ge det som fattades. År 1964 efter 17 år var det bara att konstatera att det var bäst att ge upp och Ärlans saga var all.

kiosk2


Stuvsta på 1920-talet

Enkvist3I kommunarkivet finns en pärm med gamla fotografier som hittades när man renoverade en fastighet på Hjortvägen i Stuvsta. Marita Nyberg lämnade dessa skatter till kommunen 1987. Bilderna är från 1910- och 20-talen och är tagna av Nils Enkvist, en av sönerna i familjen. Motiven utgör mest familj och vänner till vardags och fest men ger också en känsla av ett framväxande samhälle, ett slags nybyggaranda, egnahemsrörelsen. Familjefadern hette Ivar Enkvist och jobbade som ortopedskomakare på Bergsgatan på Kungsholmen. Familjen bodde först i Älvsjö men köpte 1918 tomten Hjorten 5 i Stuvsta. Sten Lennblad som jobbade på kommunens kulturförvaltning påbörjade ett intervju- och forskningsarbete om och med några av personerna på bilderna. Om detta blev klart vet jag inte men en utskriven intervju med Björn Enkvist (son till Ivar) och dennes maka Elsa ger i alla fall intressanta hågkomster av 1920-talets Stuvsta. Nedan publicerar vi ett par utdrag. Bilderna föreställer uppifrån och ner: Interiör från skomakeriet på Bergsgatan – i mitten Ivar Enkvist; Holgerssons taxi; skogsbrand vid Mårdvägen, obebyggd då samt husbygge, kvarteret Hjorten 5, en av pojkarna är Björn Enkvist.

Enkvisr2
Björn Enkvist: Det här var ju den första taxin i Stuvsta, chaufförerna hette Holgersson tror jag och här uppe vid Stuvsta station. Och den använde vi ofta, vi grabbar. När vi skulle dansa åkte vi till Hagen i Älvsjö och då körde man gamla Huddingevägen och då gick vägen över järnvägen, Nynäsbanan, och där var det en liten backe upp och en backe ner på andra sidan, det var precis som en uppbuktning som järnvägen låg på. Vi satt och retade Holgersson då, att: Hur fort kan den här bilen gå? Och han körde så mycket han kunde och suffletten var uppfälld och vi åkte rakt igenom, rakt upp genom suffletten. Den var gammal och sliten av sol och vind, så vi vart stående i baksätet. Skojiga upplevelser
Lennblad: Det var inget exklusivt att åka taxi? Ni kände honom?
E: Ja, det var billigt som bara den. /…/
L: De här taxibilarna dom stod uppställda nånstans i Stuvsta
E: Ja han stod vid station ibland men för det mesta fick man ringa efter honom så kom han och körde och det var ju billigt. Efter honom kom det en som hette Erlandsson tror jag det var.
L: När ungefär var det här?
E: Det här det var väl omkring -22, -23 kanske.

Enkvist1
L: Branden! På 20-talet så där nån gång.
E: Ja det var det, i början. Man tog ruskor då och slog på elden för det bar en sån här markeld, men rätt som det var, eftersom det var varmt på sommaren tände ju även träden, de släpper ju terpentin, barrträden, så det kunde ju bara flamma till så brann träden upp. Då körde dom vakten med hästar, pappa han fick låna en häst och hade en stor tunna på. De var ju skämtsamma alla de där herrarna – skulle de köra ikapp med vattnet – tunnan var ju kvar men vattnet hade ju skvätt ur. Men då fick man doppa ruskorna i vattnet och så fick man slå – och den begränsades ju sedan helt. Elden stannade kvar på berget.
L: Det var uppe på Hjortvägen också?
E: Ja det var kvarteret Mården där uppe.
L: Då gick man man ur huse?
E: Ja det var varenda en som såg det, kom rusande från när och fjärran och hjälpte till. Brandkår fanns det inte på den tiden.

Enkvist4