”Döda Bron”

Idag ska det handla om ”Döda Bron”. En bro över järnvägen i höjd med Tomtberga och Rådsbacken. Många har förundrats över namnet (vilket inte är officiellt) och varför den överhuvudtaget finns. Den verkar lite onödig. Och namnet: har någon dött här eller? Faktum är att här har funnits en bro lika länge som järnvägen funnits, den första bron här torde alltså kommit till redan kring 1860. Varför då?

Hembygdsföreningens dåvarande ordförande Ellert Ström har försökt reda ut det hela i en artikel i föreningens årsskrift 2009/2010. Så här ligger till: En arrendator hade sin gård ungefär där nuvarande biblioteket finns (jfr Arrendatorsvägen). Problemet var att hade sina kor på ena sidan av järnvägen och betesmarkerna på den andra. Marken ägdes av kyrkan som fick bra betalt för den del där järnvägen drogs fram genom ägorna. Dessutom ställde man alltså krav på att en bro skulle byggas. SJ som befann sig under tidspress gick utan prut med på förslaget och byggde bron. Det var vid järnvägens invigning 1860 den enda anlagda bron på sträckan Stockholm och Södertälje.

Och den byggdes alltså för en gäng kor!

Detta torde också vara upphovet till namnet i folkmun – en bro som enbart användes av kreatur syntes meningslös och död: Döda Bron. Mer spännande än så är det alltså inte.

Här har alltså ingen person förolyckats eller dött men det var nära ögat en gång, vilket framgår av pressklippet här ovan, från Expressen 1960. I artikeln har bron felaktigt fått namnet ”Dödens bro”. Två pojkar lekte med en metrev av stål som blev strömförande och gav pojkarna brännskador och kramper. Efter denna otäcka olycka byggdes stängsel över bron.

Som extra bonus kan ni också läsa ett litet kåseri signerat ”Thorén vid Myrängen” från Dagens Nyheter 1985. Här handlar det om hågkomster från en tid långt före Rådsbacken var bebyggd och Stambanevägen var en stig genom ”Kärleksdalen” minnsan!

Det fina fotot högst upp kommer från Barbro Nordlöf, fotograf okänd, ca 1920.


Hört talas om Hollytorp?

Trollhättans filmstad Trollywood  har ju blivit ett begrepp – men visste ni att man långt dessförinnan, på 1930-talet, talade om Hollytorp?  Hollytorpateljén låg i ett tidigare missionshus/biograf i Segeltorp, närmare bestämt vid Gamla Södertäljevägen.

Lokalen omvandlades till filmstudio i början av 1930-talet och hade de inte alltför imponerande måtten 10×15 meter.  De första filmer som spelades in i här var ”Kärlek och landstorm” och ”Ett skepp kommer lastat”. Båda inspelade 1931 av Europa Film. Redan året efter var  filmbolaget Publikfilm på plats och spelade in inte mindre än tre filmer i Hollytorp: ”Bröderna Östermans huskors”, ”Två hjärtan och en skuta” (Edvard Persson första ljudfilm) och ”Hustru för en dag”. Svensk Talfilm kom sedan att förfoga över lokalen i många år. När det hela tog slut och hur många filmer som spelades in i Segeltorp har jag inte kunnat utröna. Någon som vet besked?

Med hjälp av Svenska Filminstitutets förträffliga filmdatabas kan man läsa mer om dessa filmiska mästerverk. I flera fall är filmerna förkomna men här kan man bland annat hitta diverse produktionsdata och uppgifter om inspelningsplats. Man kan konstatera att inte bara interiörer utan också utomhusscener filmades på olika ställen i Segeltorp och Stuvsta. Och vad mera är finns en del stillbilder från filmerna publicerade. Är det någon som känner igen 30-talets Segeltorp eller Stuvsta i bilderna nedan? Är badnymfen här bredvid rentav fotograferad vid Långsjön? Eller Trehörningen?

Hollytorp var en av flera inspelningsstudior om var belägna utanför Stockholms innerstad: större och mer kända än den i Segeltorp var ateljéerna i Råsunda, Lidingö och Långängen i Stocksund. Den som vill se bilder på dessa rekommenderas sidan filmsoundsweden.se, som tillsammans med tidigare nämnda filmdatabas från Svenska Filminstitutet utgör de huvudsakliga källorna till detta inlägg.

Bilderna visar  lokalen på Gamla Södertäjevägen, fotograf Bertil Norberg 1930-tal (2 bilder); pressklipp ur Aftonbladet 2/3 1932, klicka för att förstora samt bilder ur filmerna ”Kärlek och landstorm” och ”Bröderna Östermans huskors”, 1931 respektive 1932.

 

 


Edward Bloms Huddinge

Huddinge kommun har engagerat arkivarien, kulturhistorikern, gastronomen m m Edward Blom att skriva krönikor med historisk inriktning i tidningen Vårt Huddinge. Den första av dessa krönikor har publicerats i dagarna. Har ni inte fått tidningen i brevlådan kan ni gå till kommunens webbplats och läsa den där (sök efter ”Vårt Huddinge”).

Edward berättar i sitt första inlägg om hur jakten efter hus till slut förde honom och hustrun till Stuvsta. Han tar oss med på en promenad i omgivningarna; egnahemsområden som vuxit fram organiskt, utan alltför klåfingrig samhällsplanering. Han går sedan vidare och berättar om olika stadsplaner i kommunen och vilken inspirationen bakom dessa varit.

Backspegeln har ju tidigare uppmärksammat villabebyggelsen, egnahemsrörelsen och Stuvsta ganska flitigt. Vi har rentav (i oktober 2016) uppmärksammat just den villa Edward kom att köpa (ett par år efter inlägget!).

I faktarutan i anslutning till sin krönika tipsar Blom om filmen Bostadsjakt i Stuvsta.  Med anledning av detta passar vi på att köra en repris på denna film som egentligen heter Egen härd guld värd – hur man skaffar sig ett eget hem smärtfritt. Det är en reklamfilm producerad av AB Industri- och reklamfilm för Stuvsta Fastighets AB 1928. Annonsen för bolaget högst upp publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet 19/7 1919.

 


Butiksinteriörer

Backspegelns inlägg om livsmedelsaffärer tycks ha engagerat läsekretsen och en del bilder och kommentarer har flutit in. Det tackar vi för! Bland annat ovanstående fina bild från Flodströms livs i hörnet Stationsvägen/Stuvstavägen. Därför kör vi som ett extranummer lite interiörbilder från huddingeaffärer genom åren. Dessa bilder speglar också tydligt förändrade konsumtionsvanor från handel över disk till självbetjäning. Bilden ovan kommer från Kerstin Alm och grabben i den svarta mössan (nr två från höger) är hennes svärfar som jobbade som springpojke och expedit hos Flodström första halvan av 30-talet. Bilderna nedan visar uppifrån och ner: Charkuteriaffär vid Stuvsta station, Karl Sjöbergs fästmö (hon verkar inte vara begåvad med något eget namn), foto Karl Sjöberg, 1920-30-tal; personal i Sven Peterssons köttaffär vid Udden, foto Ragnar Larsson, 1947; Kvickly (Domus), Huddinge centrum, fotograf okänd, 1960-tal, ur KF:s arkiv och längst ner utgångkassorna på Obs i Vårby Haga, fotograf okänd, 1960-tal, ur KF:s arkiv

 


Stadighs och andra livsmedelsbutiker

Vi skrev ju i vårt förra inlägg (om Reynols Livs) att uppgifterna om gamla lanthandlare och livsmedelsbutiker ofta är knapphändig. Ett undantag kan var Stadighs affär i Hörningsnäs. Detta tack vare en omfattande intervju som Gunnel Jacobsen och Bernt Mattson gjorde 1979 med Togo Stadigh (1904-1984), vars far öppnade Stadighs livs i närheten av Lännavägen ca 1908. Intervjun finns utskriven i kommunarkivet men har också i stora delar tryckts i Alf Nordströms bok om Huddingeprofiler, 1992.  Stadigh d ä hade en liten speceriaffär på Götgatan då han kontaktades av tomtförsäljare från Hörningsnäs. Mark införskaffades och hus byggdes under förespeglingen att hela området skulle exploateras. Det tog nu några år och kundunderlaget var inledningsvis knappt. Det löste man genom utkörningar med häst och vagn till kommunens mer avlägsna och lantliga delar. Ett slags ambulerande livsmedelsbutik helt enkelt. Med tiden växte Hörningsnäs till sig och lönsamheten gjorde det onödigt med den uppsökande verksamheten. Nu arbetade far, son och en springpojke i affären. Med tiden blev Stadighs en renodlad livsmedelsaffär men länge hade den lanthandelns typiska utbud av hästskor, träskor, kol och koks, takpapp, fotogen …

Stadighs Livs lades sedan ner i Hörningsnäs kring 1950 men Togo flyttade så småningom verksamheten till Rådsbacken i alldeles nybyggda lokaler, ordnade av ingen mindre än Nils Eliasson. Redan 1959 upphörde dock Togo med verksamheten helt och tog istället anställning i partihandeln i Slakthusområdet.

Om övriga butiker i denna kavalkad vet vi inte alls lika mycket. Här hoppas vi på hjälp med eventuella hågkomster och information från vår kvalificerade läsekrets. Hör av er – gärna i kommentarsfältet nedan – om ni vill bidra!

Bilderna visar uppifrån och ner: Stadigs Livsmedel, Hörningsnäs (1912); Backens Livs i Flemingsberg med Grindstugan t v (1947), blev redan 1950 Konsumbutik; Aronsson Livsmedel, Källbrinksvägen 13 (1950); Topasens livsmedel, 1941, oklart var denna låg; Flodströms livsmedelsbutik i  hörnet Stationsvägen/Stuvstavägen; 1937; Hellstens livsmedel, Stuvsta, 1951. Samtliga bilder ur Ragnar Larssons bildarkiv i kommunarkivet.

 


Stuvstas ”nya” stationshus

2018 firades 100-årsjubileet av Stuvstas gamla fina stationshus. Men för oss som åkte med pendeltågen och lokalbussarna under 1960-70-talen är det nog snarare det ”nya”, numera rivna, stationshuset som räknas. Detta uppfördes 1958, delvis för att resenärerna upplevde att vägen från väntsalen i huset från 1918 till perrongen var väl lång. Det nya stationshuset placerades vid busstorget i anslutning till den östra nergången. Lite närmare i alla fall! Vi som vintertid väntade på försenade tåg och bussar var i alla fall tacksamma för den uppvärmda väntsalen. ”Min” buss 714/716 stannade alldeles utanför vill jag minnas. Blev väntan lång och hungern svår kunde man ju alltid styrka sig hos Loffes grill.

 

Nya stationshusets historia skulle komma att bli relativt kort, redan 1975 stängdes huset och revs 1984 för att ge plats för nya spår. Det hade under de sista åren använts som distributionscentral för utbäring av tidningar.

Vill ni läsa mer om Stuvstas stationshus, banvaktarstuga och annat med anknytning till verksamheten rekommenderas Jan-Erik Heikefelts bok Stuvsta station 100 år 1918-2018 . Även i Hans Björkman bok om Stuvsta väster om Huddingevägen  finns fylligt material och bilder om stationen. Bägge böckerna finns givetvis på biblioteket.

Bilderna uppifrån och ner: två bilder hämtade ur Trafikverkets museisamling, interiörbilden något beskuren, fotograf okänd, 1950-tal; Loffes Grill 1980-tal, foto Kurt Johansson samt rivningen av stationshuset, 1984, foto Kurt Johansson.

 


Lucia på Vihem

Idag är det Lucia och Backspegeln uppmärksammar detta genom att publicera två fina fotografier vi fått oss tillsända av Bengt Larsson. Dessa bilder är tagna på lekskolan Vihem, ca 1946-48. Så vitt jag förstår låg dåvarande Vihem i korsningen Stationsvägen/Grindstuvägen. Nuvarande förskolan Vihem har adressen Grindstuvägen 1. Vihems historia är mångskiftande, här har varit dansbana, tombola och bodar för försäljning, allt i föreningsregi. Och så då lekskola och långt senare förskola. Vill ni läsa mer om Vihem rekommenderas Hans Björkmans bok Stuvsta – Väster om Huddingevägen.

Bengt själv syns på bilderna utklädd till tomte, med en något oortodox huvudbonad. Bengt vill gärna tillägga att ni särskilt ska lägga märke till ”vilken beundrande blick jag får från flickan på min högra sida, det är nog min huvudbonad som hon ler så spjuveraktigt åt…, men man vet ju aldrig…”.

Vem flickan, eller övriga fotograferade, är vet vi inte. Är det någon som vill ge sig till känna eller har egna minnen från Vihem kan ni använda kommentarsfältet nedan eller maila oss.
Fotografen är okänd. Kanske någon förälder eller rentav Ragnar Larsson?


Selvaag-radhusen på Gräsvägen/Lövängsvägen


Ett problem med nyproduktionen av bostäder är som bekant att prislappen blir hög och många ställer sig frågan: vem ska ha råd att bo i alla dessa nyproducerade lägenheter och hus? Detta är inget nytt, ungefär samma diskussion fördes under 50-talets bostadsbrist.

I Norge fanns en ingenjör och byggmästare vid namn Olav Selvaag (1912-2002) Han blev känd för sitt innovativa sätt att producera bostäder i stora antal och till låga kostnader. Selvaags patenterade radhuskonstruktioner lanserades i Sverige på bomässan Bo54 i Lund av den svenske byggmästaren Harry Karlsson. Det blev starten för en rad s k Selvaag-radhus i Sverige, varav två hamnade i Stuvsta på Gräsvägen respektive Lövängsvägen. Dessa stod färdiga 1955 och var rentav de första radhusen som byggdes i Huddinge.

Vad var det då som var så revolutionerande? Det är inte alldeles solklart om man läser bifogade pressklipp. Vi citerar ur Expressen: ”Kostnaderna har trots hög kvalitet kunnat pressas genom förenklade metoder, långt driven rationalisering och avsteg från en del paragrafer”. De svenska husen utgör vidare, enligt en skribent från Stockholmstidningen, ”en förbättrad upplaga av det norska originalet. Köksutrustningen är av hög svensk standard och i badrummen finns förutom vanlig inredning även el-urtag för tvättmaskin”. Inga undermåliga norska produkter här inte!

Vi som växte upp i området på 60-talet minns speciellt omgivningarna innan Solfagraskolan byggdes. En väl tilltagen äng (Björkängen!) med en å, eller nåja kanske ett dike, som ringlade fram. Perfekt för naturnära lek. På bilden från uppförandet av skolan 1969-70 nedan kan man ana hur det såg ut dessförinnan. På platsen för nuvarande Björkängens grusplan skymtar bortre delen av ängen.

Husen hade ursprungligen eternitfasad men försågs i slutet av 1970-talet med tegelfasad – undantaget ett av hörnhusen på Lövängsvägen där innehavaren länge höll fast vid eterniten. Kanske fortfarande?

Illustrationerna uppifrån och ner: repig och knastrig bild från längan på Gräsvägen, ca 1955, hämtat från nätet, fotograf okänd; pressklipp ur Expressen 2 juli 1955 och DN 3 juli 1955; arkitektritning ur kommunens digitala bygglovsarkiv samt Solfagraskolan under uppförande med Lövängsvägen i bakgrunden, foto Huddinge kommun 1970.


Vic-Jos

När Huddingegymnasiet skulle byggas i skarven mellan 1960-70-tal krävdes ganska omfattande insatser i form av expropriation av fastigheter. Området skulle ju omfatta inte bara själva gymnasiet, utan också simhall, förvaltningsbyggnad och en jättelik parkeringsplats. Själv var jag en liten parvel men kan ännu vagt minnas mystiskt övergivna trädgårdar med prunkande blomsterprakt och dignande fruktträd. Oerhört spännande och lite förbjudet!

I området låg förutom villor också några företag och föreningslokaler. Om ett av dessa ska det handla nu: Vic-Jos. Hur många huddingeungar har inte minnen av Vic-Jos och en slät bulle i samband med mellanmål i skolan eller utflykter med badbussarna?

Tanken var att även Vic-Jos fastighet skulle exproprieras men här valde man en annan väg. Ni kan läsa mer om detta i pressklippet här, klicka för att göra det större:

I korthet gick det ut på att kommunen köpte alla aktier i bolaget för en miljon. För köpesumman fick man marken och byggnaderna men inga inventarier. Tanken var ju inte att bedriva någon verksamhet. Inte heller namnet övertog man utan ändrade detta raskt till Vihem AB. Förutvarande Vic-Jos var därmed fria att bygga upp verksamheten på nytt med det gamla namnet på ett annat ställe. Hur det blev med den saken är jag osäker på – är det någon som vet? Jag vet att det sedan fanns en fabrik för juicetillverkning i Storängens industriområde – men var det Vic-Jos? Som sagt läs pressklippet för att få grepp på alla turerna!

Vic-Jos registrerades första gången hos Patent- och registreringsverket 1958 och hette först Victoria Juicefabrik AB. Styrelsen hade sitt säte i Djursholm.

Bilderna uppifrån och ner: typisk Vic-Jos tetra; bild på fabriken som låg på numera upphörda adressen Stjärnvägen 4-6 som låg ungefär där nuvarande gymnasieparkeringen ligger, fotograf okänd. Byggnaden huserade ursprungligen ett mejeri; pressklipp ur DN Sydväst 4 februari 1970 och karta (ca 1969-70) som visar hela området för gymnasietomten, stadsäga 5026 är Vic-Jos tomt (klicka för att förstora).

 

 


Stuvsta IF:s förlorade arkiv

Häromdagen fick kommunarkivet av Hans Wångberg ett arkivfragment från Stuvsta IF historia. Materialet består av ett par jubileumsskrifter, en gästbok och lite fotografier m m. Vid överlämnandet kom vi in på frågan var den ärevördiga föreningens arkiv kan ha tagit vägen. Ingen tycks veta. Det är ju för all del inte ovanligt att föreningars material sprids för vinden och inte sällan, åtminstone delvis, kastas vid vindsröjningar och flyttbestyr. Är det någon som vet besked om saken får ni gärna höra av er till kommunarkivet i Huddinge eller i kommentarsfältet nedan. Kan åtminstone delar av arkivet finnas hemma hos någon?

Stuvsta IF bildades 1926 och är en av kommunens verkligt betydelsefulla föreningar. Vi har i ett tidigare inlägg skrivit om Stuvsta IP(19 maj 2016): ”Stuvsta idrottsplats kom till stånd 1932 efter flera års, till stor del, ideellt arbete. Marken som Stuvsta Idrottsförening tilldelats av municipalsamhället dög inte till villatomter. Det var sankt och unket. Dränerings- och diktningsarbeten krävdes. Därför tog arbetet med att färdigställa platsen många år och mycket slit”  Där som så många gånger förut när det gäller Stuvsta hänvisas till Hans Björkmans förträffliga böcker.

Bilderna är hämtade ur det nyligen överlämnade materialet. Uppifrån och ner: Framsida till jubileumsskrift 1951, utdrag ur skriften visande föreningens framgångsrika damlag i handboll 1951, samt två bilder från verksamheten, fotograf okänd, troligen 1930-tal.