TV-villan på Sjövägen

tv-villaMinns ni TV-villan på Sjövägen? Den auktionerades ut tillsammans med två likadana hus i Stäket och Lomma till förmån för CP-skadade i Lennart Hylands program Stora Famnen 1959. Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett rörelsehinder som orsakats av skada i hjärnan.   Auktionerna fick enorm uppmärksamhet i pressen – ni kan se flera exempel här. Att gå på visning kostade 1 krona och Huddingeborna vallfärdade till korsningen Sjövägen/Prästvägen. Den 31 maj sändes så auktionen i TV. Huddingevillan hade värderats högst, till 70 000 kr men budgivningen stannade på nästan det dubbla, 137 000 kr. En ansenligt summa på den tiden.

Tvilla2

Villorna uppfördes i en rasande fart, på bara några dagar och det talades därför följdaktligen om fuskbygge. Hur det var med den saken är oklart och kan vara bara elakt förtal. Huddingevillan stod i alla kvar i många år, men revs så småningom på 1980-talet om jag inte minns fel.

Tvilla1

Är det någon av våra (något) äldre läsare som har minnen av auktion och visning får ni gärna bidra! Klippen (uppifrån och ner) är hämtade ur Vårdkasen, Stockholmstidningen och Expressen. Den suddiga bilden längst ner – där radhusen på Gräsvägen och Lövängsvägen syns i bakgrunden –  är ur Stockholmstidningen.

Tvilla3


”Missbruk och oordningar” vid Huddinge station

patron3Vi har i ett tidigare inlägg (31 mars 2016) lovat återkomma med nedslag i de äldre handlingar som antogs vara förlorade men som nu återlämnats till Kommunarkivet. Backspegeln har ju en särskild känsla för det till synes obetydliga och då särskilt när det gäller ordningsfrågor och andra olämpligheter. Från kommunalstämmans protokoll 27 oktober 1873 hämtar vi nedanstående klagomål från ingen mindre än själva patron Pehr Pettersson, godsägare vid bl a Fullersta. Om ni klickar på bilderna kan ni läsa att klagomålet gäller idkande av ölförsäljning vid Huddinge station, vilket lett till ”missbruk och oordningar”. Pettersson pekar på att det finns ett kommunalt beslut att villkoret för ölförsäljning är att den under inga omständigheter får äga rum mellan ”kl 8 e.m. den dag som föregår Sön- och Helgdag till kl 5 den dagen som följer efter nämnda högtidsdagar”. Pettersson menar att de regler som gäller för resten av kommunen tydligen inte tillämpas vid stationen.

Dessutom påpekar han att 3:dje klassens väntsal upplåtits till danslokal åt kringboende. Ett förhållande som själva Järnvägsstyrelsen tydligen varit okunnig om. En nutida läsare känner kanske större upprördhet över det faktum att det alls fanns en ”3:dje klassens väntsal”!

patron2patron1

Om Patron Pehr har det skrivits mycket. Han har blivit någon slags portalfigur för det moderna Huddinge. När han köpte Fullersta 1848 hade han på kort tid gjort sig en förmögenhet genom framgångsrik bränneriverksamhet på Flemingsbergs gård. På Fullersta skedde en omedelbar upprustning och modernisering. Odlingsarealen gick från 15 till 366 tunnland på tio år! Pettersson köpte även upp Glömsta, Kästa och Viggestabergs gårdar och blev därmed den helt dominerande producenten av jordbruksprodukter och mjölk i Huddinge. Han hade rentav landets största djurbesättning med 300 kor utspridda på gårdarna. Mjölk var emellertid en ömtålig produkt som snabbt surnade. Pehr fick tidigt tips om att västra stambanan skulle byggas och skära genom Huddinge. Han erbjöd då SJ gratis mark på hans ägor för anläggande av en station och kunde därmed få snabb distribution av sina varor till huvudstaden. Den ofrälse Pehr Pettersson hade nu blivit en veritabel maktfaktor och satt bl a i skolstyrelsen med andra (adliga) godsherrar. Han må ha varit progressiv och framsynt på vissa områden men när det gäller skolfrågan var han i det längsta motståndare till inrättande av skolor i Huddinge – barnen behövdes ju i jordbruket! Som husbonde kunde han vara hård: mjölktågen innebar att statarfruarna måste påbörja mjölkningen redan kl 4 på morgonen för att hinna i tid.

För den som vill läsa mer om patron Pehr rekommenderas Alf Nordströms Huddingeprofiler och Huges bok om Fullersta Gård – 400 år kulturhistoria ”mitt i byn”.



Kollosommar

perols200007

Föreningen för Huddinge skollovskolonier startade sin verksamhet 1937. Ändamålet var att sjuka och klena barn i Huddinge som var i behov av miljö- eller luftombyte skulle få möjlighet till kolonivistelse på landet. Det var i första hand skolbarn som avsågs och tanken var också, enligt föreningens stadgar, att befrämja barnens hälsotillstånd och sunda utveckling. Barnens föräldrar skickade in en ansökan som sedan granskades av skolläkaren. En kontroll av familjens situation via socialregistret gjordes. Utifrån detta och lärarnas uttalanden angående barnen gjorde föreningen sitt urval. Kolonivistelsen varade i åtta veckor och till en början kunde föräldrarna välja hur stor avgift de var villiga att betala – beroende på förmåga. I början av 1950-talet övergick man till halverade vistelseperioder och en fast föräldraavgift på 100 kronor infördes.

perols300008Den första fastighet som föreningen inköpte var Per Ols-gården i Dalarna. Köpet blev möjligt med medel från Arvsfonden och anslag från föreningar som exempelvis Huddinge köpmannaförening, Stuvsta fastighetsägareförening och Stuvsta socialdemokratiska förening, men även genom gåvor. Det kommunala bidraget var också avsevärt. Per Ols-gårdens läge intill en närliggande sjö var avgörande vid köpet. Då gården var i behov av en omfattande restaurering kan man anta att priset också var tilltalande för föreningen. Något år senare förvärvades fastigheten Solhäll på Öland som låg en bit i från en långgrund vik av Kalmarsund.  1946 beslöts vid ett styrelsesammanträde i Huddinge kommunfullmäktige att kommunala anslag skulle möjliggöra inköp och drift av en tredje koloni. Valet föll på det relativt nybyggda pensionatet Steninge i Halland. Koloniföreningen fick disponera Steninge för koloniverksamhet, men Huddinge kommun ägde och förvaltade fastigheten. Nyförvärven gjorde det möjligt för fler Huddingebarn att åka på sommarkoloni och när man sedan övergick till fyra veckors-vistelser utökades antal barn per sommar betydligt. När koloniverksamheten var slut för sommaren användes fastigheterna för lägerverksamhet och husmodersemestrar i kommunal regi.

perols100006Till föreståndare vid kolonierna anställdes gärna folkskollärare. Aktiviteter som bad och simundervisning ägnades det en stor del av sommaren åt, då kolonierna bedrev egna simskolor. Barnens hälsotillstånd rapporterades noggrant, för att se om kolonivistelsen hade givit det resultat som förväntades. Vistelsen indelades enligt ett väl inrutat schema. Måltider och viltimmar avlöstes av simskola och mer fria aktiviteter. Barnen spelade gärna tunnelboll, fotboll och krocket eller ägnade sig åt terränglekar. Fiske och sångstund var andra aktiviteter på kolonin. Vissa dagar stortvättades barnen i tvättstugan och om söndagarna lästes högmässotext och sjöngs psalmer. Ett stort bekymmer för föreståndarna var de många och stora paket med godsaker som en del av barnen fick av sina föräldrar, vilket skapade avundsjuka bland de barn som inte fick något. Självklart reformerades verksamheten och kriterierna för urval vid kolonierna och den närmast militära disciplinen lättades. 1968 blev Huddinge skollovskoloniers sista verksamhetsår. Huddinge kommun övertog föreningens tillgångar och skulder för att låta kommunens barnavårdsnämnd driva koloniverksamheten vidare. Samtliga fastigheter är idag sedan länge sålda.

perols300009Arkivet efter Huddinge skollovskolonier finns förvarat hos Huddinge kommunarkiv . Handlingarna består bland annat av årsmötes- och styrelseprotokoll med tillhörande verksamhetsberättelser, där man kan få utförlig information om den verksamhet som föreningen bedrivit genom åren. Berättelser från de barn som vistades på kolonierna lyser emellertid med sin frånvaro. Har ni erfarenheter och vill dela med er av dessa får ni gärna komentera inlägget eller skicka ett mail till redaktören. Alla bilder går som vanligt att klicka på för att göra större. Pressklippen är från Södra Dalarnas Tidning 1963 och skollovskoloniernas vårtidning Solkatten 1944. Bilden från sandgropen är från Södra Dalarnas tidning 1967 och teckningen från Per-Ols högst upp är av okänd konstnär.


Skodon åt de fattiga

Skor1 Ibland kan det som först verkat anspråkslöst, vardagligt och lite trist i själva verket rymma information som öppnar upp mot det förflutna.

Så är fallet med ett litet, ganska medfaret räkenskapshäfte som finns i kommunarkivet. Boken utgör en Redovisning för den del af hundskattemedlen som blifvit anslagen till skodon åt fattiga skolbarn. Boken är förd mellan åren 1880 och 1891. Instucket mellan sidorna finns några kvitton och erkännanden om mottagna medel. Inte mer än så, lätt att ignorera. Här får vi bland annat veta att änkan Lindbladhs flicka fått ett par kängor för 4.25 och likaledes har ett par barnkängor tilldelats Carlströms barn i Flemingsberg. De årliga inköpen uppgår till ca 25 par. De flesta skorna har distribuerats ut till skolor som Kyrkskolan, Wårby-, Balingsta-, Ågesta-, Länna- och Lisma skolor. Där saknas namn på mottagarna.

Skor2

1871 kom fattigvården närmare att regleras av kommunalstämman. Man beslöt sig då för att täcka fattigvårdens utgifter genom att ta ut skatt med 50 öre för varje mantalsskriven mansperson och 25 öre för varje mantalsskriven kvinnoperson. Ett reglemente upprättades och det beslutades att kommunalnämnden (motsvarande dagens kommunstyrelse) skulle vara fattigvårdsstyrelse och besluta i fullmäktiges ställe. Först på 1910-talet tillkom en särskild fattigvårdsnämnd och 1917 en barnavårdsnämnd.Skor3

Möjlighet att ta ut skatt för hundar har förekommit i socknar och kommuner sedan 1860-talet då ett riksdagsbeslut medgav att skatt med högst 5 kr per år och hund kunde tas ut. Dessa influtna pengar har genom åren används till diverse ändamål. Till exempel till medel för kråkors dödande som framgår av ett tidigare inlägg på Backspegeln (1/10 2012).

Bilden nedan är tagen utanför skolan vid Snickarkrogen i Vårby kring sekelskiftet 1900, fotograf okänd. Som vanligt är det bara att klicka på bilderna för att förstora dem.

vårbyskola00001