Kollosommar

perols200007

Föreningen för Huddinge skollovskolonier startade sin verksamhet 1937. Ändamålet var att sjuka och klena barn i Huddinge som var i behov av miljö- eller luftombyte skulle få möjlighet till kolonivistelse på landet. Det var i första hand skolbarn som avsågs och tanken var också, enligt föreningens stadgar, att befrämja barnens hälsotillstånd och sunda utveckling. Barnens föräldrar skickade in en ansökan som sedan granskades av skolläkaren. En kontroll av familjens situation via socialregistret gjordes. Utifrån detta och lärarnas uttalanden angående barnen gjorde föreningen sitt urval. Kolonivistelsen varade i åtta veckor och till en början kunde föräldrarna välja hur stor avgift de var villiga att betala – beroende på förmåga. I början av 1950-talet övergick man till halverade vistelseperioder och en fast föräldraavgift på 100 kronor infördes.

perols300008Den första fastighet som föreningen inköpte var Per Ols-gården i Dalarna. Köpet blev möjligt med medel från Arvsfonden och anslag från föreningar som exempelvis Huddinge köpmannaförening, Stuvsta fastighetsägareförening och Stuvsta socialdemokratiska förening, men även genom gåvor. Det kommunala bidraget var också avsevärt. Per Ols-gårdens läge intill en närliggande sjö var avgörande vid köpet. Då gården var i behov av en omfattande restaurering kan man anta att priset också var tilltalande för föreningen. Något år senare förvärvades fastigheten Solhäll på Öland som låg en bit i från en långgrund vik av Kalmarsund.  1946 beslöts vid ett styrelsesammanträde i Huddinge kommunfullmäktige att kommunala anslag skulle möjliggöra inköp och drift av en tredje koloni. Valet föll på det relativt nybyggda pensionatet Steninge i Halland. Koloniföreningen fick disponera Steninge för koloniverksamhet, men Huddinge kommun ägde och förvaltade fastigheten. Nyförvärven gjorde det möjligt för fler Huddingebarn att åka på sommarkoloni och när man sedan övergick till fyra veckors-vistelser utökades antal barn per sommar betydligt. När koloniverksamheten var slut för sommaren användes fastigheterna för lägerverksamhet och husmodersemestrar i kommunal regi.

perols100006Till föreståndare vid kolonierna anställdes gärna folkskollärare. Aktiviteter som bad och simundervisning ägnades det en stor del av sommaren åt, då kolonierna bedrev egna simskolor. Barnens hälsotillstånd rapporterades noggrant, för att se om kolonivistelsen hade givit det resultat som förväntades. Vistelsen indelades enligt ett väl inrutat schema. Måltider och viltimmar avlöstes av simskola och mer fria aktiviteter. Barnen spelade gärna tunnelboll, fotboll och krocket eller ägnade sig åt terränglekar. Fiske och sångstund var andra aktiviteter på kolonin. Vissa dagar stortvättades barnen i tvättstugan och om söndagarna lästes högmässotext och sjöngs psalmer. Ett stort bekymmer för föreståndarna var de många och stora paket med godsaker som en del av barnen fick av sina föräldrar, vilket skapade avundsjuka bland de barn som inte fick något. Självklart reformerades verksamheten och kriterierna för urval vid kolonierna och den närmast militära disciplinen lättades. 1968 blev Huddinge skollovskoloniers sista verksamhetsår. Huddinge kommun övertog föreningens tillgångar och skulder för att låta kommunens barnavårdsnämnd driva koloniverksamheten vidare. Samtliga fastigheter är idag sedan länge sålda.

perols300009Arkivet efter Huddinge skollovskolonier finns förvarat hos Huddinge kommunarkiv . Handlingarna består bland annat av årsmötes- och styrelseprotokoll med tillhörande verksamhetsberättelser, där man kan få utförlig information om den verksamhet som föreningen bedrivit genom åren. Berättelser från de barn som vistades på kolonierna lyser emellertid med sin frånvaro. Har ni erfarenheter och vill dela med er av dessa får ni gärna komentera inlägget eller skicka ett mail till redaktören. Alla bilder går som vanligt att klicka på för att göra större. Pressklippen är från Södra Dalarnas Tidning 1963 och skollovskoloniernas vårtidning Solkatten 1944. Bilden från sandgropen är från Södra Dalarnas tidning 1967 och teckningen från Per-Ols högst upp är av okänd konstnär.


Kvarnbergsskolan får ansiktslyftning

kberg 300003Den som har haft vägarna förbi Kvarnbergsskolan har sett att det är en stor renovering/ombyggnad på gång. Vi läser på skolans hemsida att en rad tillfälliga paviljongmoduler har monterats upp och ställts på skolgården som en följd av detta. Gamla Kvarnbergare anar genast oråd och minns den närmast permanenta paviljong som tidigare stod mot Östergårdsvägen. Nåväl ombyggnaden är säkert välbehövlig och efterlängtad.

Kvarnbergsskolan (eller Stuvstagårdsskolan som den benämndes under projekteringen) invigdes 7 september 1958 av ecklesiastikminister Edenman. Skolan var avsedd för cirka 1000 elever inom enhetsskolans högstadium men plats gjordes redan från starten för det då planerade försöksgymnasiet som drog igång 1960. Om detta kan ni läsa i ett tidigare inlägg från 30 maj 2013. Invigningen bevistades av diverse fint folk, inte minst från våra vänorter Lyngby-Taarbaek, Helsinge och Askim. Middag intogs efteråt på restaurang Udden och långväga gäster inkvarterades på hotell Malmen.

Skolinvigningar stod som spön i backen under 1950-talet och det var inte alltid rikspressen uppmärksammade dessa. För invigningen av Kvarnbergsskolan var emellertid både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet på plats. Ni kan läsa en artikel ur den senare tidningen härintill (klicka för att förstora). Bilderna från skolan, som är ritad av K.W. Ottesen, är från tiden. Interiörbilden från aulan är tagen av Ragnar Larsson; på vykortet finns ingen uppgift om fotograf.

kberg 200002 kberg 100001


Skodon åt de fattiga

Skor1 Ibland kan det som först verkat anspråkslöst, vardagligt och lite trist i själva verket rymma information som öppnar upp mot det förflutna.

Så är fallet med ett litet, ganska medfaret räkenskapshäfte som finns i kommunarkivet. Boken utgör en Redovisning för den del af hundskattemedlen som blifvit anslagen till skodon åt fattiga skolbarn. Boken är förd mellan åren 1880 och 1891. Instucket mellan sidorna finns några kvitton och erkännanden om mottagna medel. Inte mer än så, lätt att ignorera. Här får vi bland annat veta att änkan Lindbladhs flicka fått ett par kängor för 4.25 och likaledes har ett par barnkängor tilldelats Carlströms barn i Flemingsberg. De årliga inköpen uppgår till ca 25 par. De flesta skorna har distribuerats ut till skolor som Kyrkskolan, Wårby-, Balingsta-, Ågesta-, Länna- och Lisma skolor. Där saknas namn på mottagarna.

Skor2

1871 kom fattigvården närmare att regleras av kommunalstämman. Man beslöt sig då för att täcka fattigvårdens utgifter genom att ta ut skatt med 50 öre för varje mantalsskriven mansperson och 25 öre för varje mantalsskriven kvinnoperson. Ett reglemente upprättades och det beslutades att kommunalnämnden (motsvarande dagens kommunstyrelse) skulle vara fattigvårdsstyrelse och besluta i fullmäktiges ställe. Först på 1910-talet tillkom en särskild fattigvårdsnämnd och 1917 en barnavårdsnämnd.Skor3

Möjlighet att ta ut skatt för hundar har förekommit i socknar och kommuner sedan 1860-talet då ett riksdagsbeslut medgav att skatt med högst 5 kr per år och hund kunde tas ut. Dessa influtna pengar har genom åren används till diverse ändamål. Till exempel till medel för kråkors dödande som framgår av ett tidigare inlägg på Backspegeln (1/10 2012).

Bilden nedan är tagen utanför skolan vid Snickarkrogen i Vårby kring sekelskiftet 1900, fotograf okänd. Som vanligt är det bara att klicka på bilderna för att förstora dem.

vårbyskola00001


Olle i Sjödalen minns småskolan

Skolan har startat igen. Det uppmärksammar vi med en hågkomst från förr. Här följer ett skolminne författat av Olle Hjertqvist. Källa: Redaktionskommittén för Huddinges skolhistoria. Materialet samlades in inför skrivandet av boken Från griffeltavla till IT och användes också i boken. Vi kör den igen, eftersom den är så kul. Olles berättelse från småskolan citeras i sin helhet, den är alltför underhållande för att redigeras. Teckningen är också av Olle medan skrivboken sannolikt är ett mönsterexempel!

skrivbokDet var i tjugotalet och Huddinge var landsbygd då jag som sexåring började min skolgång i Centralskolan. Ganska snart fastslogs att jag inte var skolmogen då jag kallande fröken tant och emellanåt mamma och någon skolpsykolog stod inte att uppbringa. Min kompis Roffe däremot var ett år äldre, försigkommen och självsäker, dessutom hade han hemligheter i rockfickan: ett snöre, några spik och en trådrulle. Vår lärarinna hette Engelstrand. Ingegerd Engelstrand och bodde en trappa upp i Kyrkskolan. Vi kallades ”förstagluttare-småråttor” då vi första tiden fick lära oss sitta still och att gå i led. På ABC-bokens omslag prålade en grann tupp, dock inte lika grann som vår tupp hemma, den hette Bruno Poukka och var folkilsken. Enligt den tidens läroplan angreps matematikens plus och minus med stöd av kulram och A, B och C plitades sirligt med hjälp av lutningspapper och med tungan i mungipan. Plitades särskilt fina bokstäver belönades vi med en stjärna i marginalen av fröken Engelstrand.

skolungarMorgonpsalmen ”Jesu låt mig städse börja” fyllde det soliga klassrummet med späda barnröster till frökens orgelackompanjemang och ingen visste vad ”städse” betydde…… Frukosten spisades i skolbänken bland brödsmulor och medhavd smörgås, lapande ljummen mjölk ur en flaska med kork. För att visa bänkgrannen pålägget sköt man fram fläskbiten eller korvskivan så långt det gick innan den åts upp. Mc Donalds hade ännu inte etablerat sig i Huddinge.

Kontakten med flickorna var något burdus men rättfram som att dra ut hårbandet eller på hemvägen dunka skolväskan i ryggen på den utvalda. Med en kladdig chokladbit som försoning kunde senare romantiken blomma så smått. Hemma hade vi höns och hos Roffe var det gott om frukt så en dag blev vi under stränga förmaningar av våra mammor att ”gå som folk” med ”förning” till fröken Engelstrand. Således dinglade vi iväg med ett halvt tjog ägg och en kasse med äpplen till Kyrkskolan där fröken bodde. I trappan på väggen hängde en röd brandsläckare som vållade oss huvudbry då vi aldrig sett en dylik tingest. Roffe förklarade sakligt och lugnt att det var någon form av kanon så vi klev försiktigt i den knarrande trappan på återvägen.

Att uppvakta fröken med s k ”förning” var en kvarleva från det gamla bondesamhället då föräldrarna försåg prästen, klockaren eller läraren med bidrag in natura som troligen levde kvar in i tjugotalets mitt. I dag skulle det kallas muta men en hastig blick i mina skolbetyg från den tiden vittnar tydligt om att fröken Engelstrand var omutlig…..

Olle i Sjödalen