”Döda Bron”

Idag ska det handla om ”Döda Bron”. En bro över järnvägen i höjd med Tomtberga och Rådsbacken. Många har förundrats över namnet (vilket inte är officiellt) och varför den överhuvudtaget finns. Den verkar lite onödig. Och namnet: har någon dött här eller? Faktum är att här har funnits en bro lika länge som järnvägen funnits, den första bron här torde alltså kommit till redan kring 1860. Varför då?

Hembygdsföreningens dåvarande ordförande Ellert Ström har försökt reda ut det hela i en artikel i föreningens årsskrift 2009/2010. Så här ligger till: En arrendator hade sin gård ungefär där nuvarande biblioteket finns (jfr Arrendatorsvägen). Problemet var att hade sina kor på ena sidan av järnvägen och betesmarkerna på den andra. Marken ägdes av kyrkan som fick bra betalt för den del där järnvägen drogs fram genom ägorna. Dessutom ställde man alltså krav på att en bro skulle byggas. SJ som befann sig under tidspress gick utan prut med på förslaget och byggde bron. Det var vid järnvägens invigning 1860 den enda anlagda bron på sträckan Stockholm och Södertälje.

Och den byggdes alltså för en gäng kor!

Detta torde också vara upphovet till namnet i folkmun – en bro som enbart användes av kreatur syntes meningslös och död: Döda Bron. Mer spännande än så är det alltså inte.

Här har alltså ingen person förolyckats eller dött men det var nära ögat en gång, vilket framgår av pressklippet här ovan, från Expressen 1960. I artikeln har bron felaktigt fått namnet ”Dödens bro”. Två pojkar lekte med en metrev av stål som blev strömförande och gav pojkarna brännskador och kramper. Efter denna otäcka olycka byggdes stängsel över bron.

Som extra bonus kan ni också läsa ett litet kåseri signerat ”Thorén vid Myrängen” från Dagens Nyheter 1985. Här handlar det om hågkomster från en tid långt före Rådsbacken var bebyggd och Stambanevägen var en stig genom ”Kärleksdalen” minnsan!

Det fina fotot högst upp kommer från Barbro Nordlöf, fotograf okänd, ca 1920.


Butiksinteriörer

Backspegelns inlägg om livsmedelsaffärer tycks ha engagerat läsekretsen och en del bilder och kommentarer har flutit in. Det tackar vi för! Bland annat ovanstående fina bild från Flodströms livs i hörnet Stationsvägen/Stuvstavägen. Därför kör vi som ett extranummer lite interiörbilder från huddingeaffärer genom åren. Dessa bilder speglar också tydligt förändrade konsumtionsvanor från handel över disk till självbetjäning. Bilden ovan kommer från Kerstin Alm och grabben i den svarta mössan (nr två från höger) är hennes svärfar som jobbade som springpojke och expedit hos Flodström första halvan av 30-talet. Bilderna nedan visar uppifrån och ner: Charkuteriaffär vid Stuvsta station, Karl Sjöbergs fästmö (hon verkar inte vara begåvad med något eget namn), foto Karl Sjöberg, 1920-30-tal; personal i Sven Peterssons köttaffär vid Udden, foto Ragnar Larsson, 1947; Kvickly (Domus), Huddinge centrum, fotograf okänd, 1960-tal, ur KF:s arkiv och längst ner utgångkassorna på Obs i Vårby Haga, fotograf okänd, 1960-tal, ur KF:s arkiv

 


Stadighs och andra livsmedelsbutiker

Vi skrev ju i vårt förra inlägg (om Reynols Livs) att uppgifterna om gamla lanthandlare och livsmedelsbutiker ofta är knapphändig. Ett undantag kan var Stadighs affär i Hörningsnäs. Detta tack vare en omfattande intervju som Gunnel Jacobsen och Bernt Mattson gjorde 1979 med Togo Stadigh (1904-1984), vars far öppnade Stadighs livs i närheten av Lännavägen ca 1908. Intervjun finns utskriven i kommunarkivet men har också i stora delar tryckts i Alf Nordströms bok om Huddingeprofiler, 1992.  Stadigh d ä hade en liten speceriaffär på Götgatan då han kontaktades av tomtförsäljare från Hörningsnäs. Mark införskaffades och hus byggdes under förespeglingen att hela området skulle exploateras. Det tog nu några år och kundunderlaget var inledningsvis knappt. Det löste man genom utkörningar med häst och vagn till kommunens mer avlägsna och lantliga delar. Ett slags ambulerande livsmedelsbutik helt enkelt. Med tiden växte Hörningsnäs till sig och lönsamheten gjorde det onödigt med den uppsökande verksamheten. Nu arbetade far, son och en springpojke i affären. Med tiden blev Stadighs en renodlad livsmedelsaffär men länge hade den lanthandelns typiska utbud av hästskor, träskor, kol och koks, takpapp, fotogen …

Stadighs Livs lades sedan ner i Hörningsnäs kring 1950 men Togo flyttade så småningom verksamheten till Rådsbacken i alldeles nybyggda lokaler, ordnade av ingen mindre än Nils Eliasson. Redan 1959 upphörde dock Togo med verksamheten helt och tog istället anställning i partihandeln i Slakthusområdet.

Om övriga butiker i denna kavalkad vet vi inte alls lika mycket. Här hoppas vi på hjälp med eventuella hågkomster och information från vår kvalificerade läsekrets. Hör av er – gärna i kommentarsfältet nedan – om ni vill bidra!

Bilderna visar uppifrån och ner: Stadigs Livsmedel, Hörningsnäs (1912); Backens Livs i Flemingsberg med Grindstugan t v (1947), blev redan 1950 Konsumbutik; Aronsson Livsmedel, Källbrinksvägen 13 (1950); Topasens livsmedel, 1941, oklart var denna låg; Flodströms livsmedelsbutik i  hörnet Stationsvägen/Stuvstavägen; 1937; Hellstens livsmedel, Stuvsta, 1951. Samtliga bilder ur Ragnar Larssons bildarkiv i kommunarkivet.

 


Reynols livs

Vi har ju tidigare uppmärksammat förändringarna i detaljhandeln med fokus på nya innovationer som snabbköp och stormarknader, men ganska okänsligt lämnat det som i och med förändringarna kom att försvinna – i detta fall de lokalt belägna lanthandlarna. Lanthandlarnas (eller de privatägda livsmedelsbutikernas) historia i kommunen är svår att följa. De har i allmänhet inte lämnat något material efter sig. Ibland kan de spåras bara genom en annons i någon tidning, ett sparat kvitto eller kanske ett fotografi. Men att det funnits många butiker i kommunen utanför stora centra eller kedjor som Coop eller Ica är alldeles klart. Hans Björkman har i en sammanställning han gjort hittat inte mindre än 13 privata livsmedelshandlare i enbart Stuvsta under 1940/50-tal.

Denna gång ska vi ägna oss år Reynols Livs och om ett par veckor återkommer vi med en kavalkad av bilder på andra livsmedelsbutiker från förr. Vi kan ju inte ensidigt gynna Reynols!

I pressklippet härintill, om Reynols livs, (ur DN/Storstockholm, 14 augusti 1968), får vi ta del av varma hågkomster men också prövningarna i en förändrad omvärld. Enligt föreståndaren Tyra Reynols har dock stormarna ridits ut, kunderna har med tiden återvänt från snabbköpsbutikerna. Kundkretsen är trogen.

Det hindrar inte att Reynols livs tog ner skylten 1971, delvis på grund av ett inbrott. Inledningsvis säger Tyra att man skulle kunna skriva en hel roman med roliga minnen från Holmgård. Någon roman blev det nu inte, men väl en småskrift utgiven av Huddinge hembygdsförening 2004, författad av Tyras dotter Jill Reynols-Carlsson. Reynols livs låg i hörnet Holmgårdsbacken/Holmgårdsvägen. På en promenad i området nyligen kunde konstateras att byggnaden nu är riven. Men det var nog inte så länge sedan – se bilden från Eniros karta längst ner. Det är väl det man kallar vackert förfall. Är det någon som vet när byggnaden försvann?

Bilderna uppifrån och ner: pressklipp ur DN 1968; annons ur tidningen Vårdkasen 1950, bild på Reynols hämtad från internet, fotograf och årtal okänt samt bild från Eniro. Bilderna går att förstora genom att trycka på dem.


Runda villan

Nyligen har Huddinges byggnadspris 2019 utdelats. Vinnare denna gång blev en privatbostad, en trävilla ritad av arkitekten Gert Wingårdh. Bland övriga nominerade fanns en lekpark och student- och seniorbostäder.

Detta ger Backspegeln anledning att fördjupa sig i en för sin tid mycket djärv och uppmärksammad privatbostad, nämligen ”runda villan” på Annerstavägen. Har ni inte sett den rekommenderas en promenad i området. Den är ganska nyligen renoverad och ser väldigt fräsch ut. Det vore intressant att titta in för att se hur man löser inredningen i en rund villa.

Arkitekten Valdemar Hagström gjorde ritningar på uppdrag av en husfabrik i Småland som lät uppföra villan som ett visningshus på Annerstavägen 1954-55. Företaget gick emellertid snart i konkurs så några fler hus av detta fabrikat blev det inte. Hagström lär inte har fått betalt för jobbet och var därför avogt inställt till sin egen skapelse. Han gick senare vidare till KFAI (Kooperativa förbundets arkitektförbund) och ligger bakom flera Domusvaruhus och Konsumbutiker runtom i landet.

Huset uppfördes med en speciell gjutteknik där en glidform förankrad i en stolpe fylldes med byggnadsmaterial. Villan visade sig dock vara mycket svårsåld. Den stod faktiskt tom i fem år innan den såldes. Ni kan läsa om detta i pressklippet härintill. I bostadsbristens Storstockholm var det flera som upprördes över detta och riktade sig i insändare till kommunen som uppmanades att ”göra något åt saken”!

Vill ni läsa mer om runda hus, bl a då villan på Annerstavägen, rekommenderas Olle Wilsons artikel ”Hus som det svänger om” i hembygdsföreningens årsskrift 2013.

Bilderna uppifrån och ner: perspektivritning och interiörritning av Valdemar Hagström 1954, ur bygglovavdelningens digitala arkiv; pressklipp ur Expressen 9 november 1965; relativt nytagen bild hämtad från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard.

 


Kommunalhuset i ovan vinkel

Den här gången tar vi utgångspunkt i en Ragnar Larsson-bild tagen under Arrendatorsvägens uppförande 1949. I mitten av bilden syns kommunalhuset s a s bakifrån med den vackra sessionssalens höga fönster och rena gavel i centrum. Vanligen brukar ju kommunalhuset fotograferas framifrån. Ännu är inte tillbyggnader i form av bibliotek och ny förvaltningsbyggnad uppförda. det skulle dröja till mitten av 1960-talet. Till vänster i bilden syns Arrendator Bengtssons villa som snart skulle rivas. Marken tillhörde kyrkan och prästgården innan kommunen tog över.

Nedan följer två försök att fotografera samma vy idag.


 


Huddinge centrum 1976

Historiebloggen Backspegeln är dessvärre vilande pga brist på tid. Det hindrar inte att vi idag gör ett undantag. Jag snubblade häromdagen över dessa fina, lätt blekta bilder i Huges äldre arkiv. Dessa vill jag inte undanhålla er. De är tagna hösten 1976 och ger en exposé över sedan länge nedlagda affärer i gamla Huddinge centrum och kring Fullersta torg. Vem av er minns Larsson Sport, Sko Bergs, Fruktcentralen, Bob Lund?


Husesyn i villa Björkebo

En fantastisk sak med arkiv är att där kan gömmas saker man inte trodde fanns. Som den kulturhistoriska dokumentation om stg 95 i Huddinge Kommun jag nyligen fann i Kulturnämndens arkiv. Dokumentationen upprättades på uppdrag av Exploateringskontoret 1980 i samband med ombyggnation och uppförandet av Vårdcentralen/Sjödalsgymnasiet.

Stg 95 är mer känd under namnet Villa Björkebo och var familjen Boyes hem från 1915 och några år framåt. Jag har tidigare skrivit om Karin Boye och Björkebo och får ofta frågor om det inte finns bilder från huset. Jag har brukat, lite ursäktande, svara att det är dåligt med det. Men nu måste jag nog revidera detta eftersom här finns gott om bilder såväl interiört och exteriört från fastigheten. Låt vara att dessa är från ett sent datum och alldeles innan rivningen. Men mycket torde ändå vara sig likt från Karins tid i huset.

Studien är författad och fotograferad av antikvarien Carl-Henrik Ankarberg och innehåller förutom sedvanlig beskrivning av fastigheten (plus en del kringliggande hus i området) och ganska rikligt med fotografier också en del intressanta inblickar om familjen Boyes tid i Björkebo. Vi saxar lite ur texten: ”Fru Signe Boye har meddelat följande: För att komma till villan när man kommit med tåget ut till Huddinge fick man från landsvägen kila över järnvägen strax intill stationen och sedan uppför backen, som var obebyggd. Biljettpriserna på tåget var låga och det spelade stor roll för familjekassan, när man hade tre barn som skulle till skolan varje dag.  Om umgängesformerna berättar en av Karins klasskamrater: ”att få gå in i biblioteket, välja en fin bok ur hyllan, sitta i trädgården och läsa med familjens hund vid sina fötter …. Vid måltiderna berättar husfadern livligt och intressant. Han var på något sätt oåtkomlig men omgiven av en atmosfär av vördnad och romantisk dyrkan”.

Karin ”vistades ofta uppe i villans vindskammare. Hon levde ett asketiskt liv med fasteövningar och förde en hård moralisk kamp”. Hennes första diktsamling Moln (1922), liksom Gömda land (1924) Härdarna (1927) kom till stor del till där i vindskammaren på Tvärvägen. 1927 tog tiden i Björkebo slut då fadern Fritz dog, varefter familjen sålde villan och bosatte sig på Kungsholmen.

Bilderna visar uppifrån och ner: villans huvudentré, detaljfoto från norr; översiktsfoto från sydost; salongen i bottenvåningen, foto mot burspråket i västväggen och nederst övre hallen, foto av den väggfasta bänksoffan.

 


Vinter i Huddinge

Vi läser i tidningen denna morgon om den irländska vintersmockan och om ett Stockholm i snöchock. Hmm … frågan är om inte denna försmak av vintern är ett minne blott redan på torsdag. Vintern var överhuvudtaget bättre förr, inte sant? Som på bilderna nedan tagna av Ragnar Larsson i december 1949. Bilderna visar Huddinge station, Huddinge slakteri ”Slaktar Pelles” samt Gustavsons sybehör och herrekipering.



”Tråkiga” vykort från Huddinge

Postmuseum har på sin facebooksida denna sommar givit exempel på tråkiga vykort från svenska orter från A till Ö. Huddinge har inte funnits representerat i denna virala kavalkad men också vi har, som framgår nedan, stolta traditioner att försvara!

Ofta brukar det handla om vykort ”från den tid då man med stolthet skickade en hälsning med motiv från ett nytt höghus, en Konsumbutik, en vägkorsning eller en parkeringsplats” – som det heter i baksidestexten till en flera böcker som skrivits i ämnet. Visst är det lätt att raljera över tristessen och den inte sällan usla bildkompositionen. Men samtidigt tycker vi som är lokalhistoriskt intresserade att det nog är synd att produktionen av kort av denna typ nästan helt upphört.

Själv är jag särskilt förtjust i kort som består av flera bilder som tillsammans visar det bästa orten har att erbjuda. Som kortet från Trångsund överst, där två av bilderna kan sägas visa vägen därifrån! En annan subgenre är de kort där gångtrafikanter, malplacerade fordon, etc, till synes oförklarligt fått vara med i bild. Dessa kort ger inte sällan ett gåtfullt intryck. Ta kortet från Solfagravägen ovan: vart är mannen på väg, varför är han med och vad har han i portföljen? Eller vems är den ensliga PV:n utanför tingshuset nedan?

Bilderna uppifrån och ner: Trångsund, utgivare Trångsunds kommundelsförvaltning, foto Jan Asplund; Felmingsberg, utan uppgifter; Solfagravägen, Atelje Harling; Tingshuset, Larssons foto; Skogås, utan uppgifter;