Stuvstas ”nya” stationshus

2018 firades 100-årsjubileet av Stuvstas gamla fina stationshus. Men för oss som åkte med pendeltågen och lokalbussarna under 1960-70-talen är det nog snarare det ”nya”, numera rivna, stationshuset som räknas. Detta uppfördes 1958, delvis för att resenärerna upplevde att vägen från väntsalen i huset från 1918 till perrongen var väl lång. Det nya stationshuset placerades vid busstorget i anslutning till den östra nergången. Lite närmare i alla fall! Vi som vintertid väntade på försenade tåg och bussar var i alla fall tacksamma för den uppvärmda väntsalen. ”Min” buss 714/716 stannade alldeles utanför vill jag minnas. Blev väntan lång och hungern svår kunde man ju alltid styrka sig hos Loffes grill.

 

Nya stationshusets historia skulle komma att bli relativt kort, redan 1975 stängdes huset och revs 1984 för att ge plats för nya spår. Det hade under de sista åren använts som distributionscentral för utbäring av tidningar.

Vill ni läsa mer om Stuvstas stationshus, banvaktarstuga och annat med anknytning till verksamheten rekommenderas Jan-Erik Heikefelts bok Stuvsta station 100 år 1918-2018 . Även i Hans Björkman bok om Stuvsta väster om Huddingevägen  finns fylligt material och bilder om stationen. Bägge böckerna finns givetvis på biblioteket.

Bilderna uppifrån och ner: två bilder hämtade ur Trafikverkets museisamling, interiörbilden något beskuren, fotograf okänd, 1950-tal; Loffes Grill 1980-tal, foto Kurt Johansson samt rivningen av stationshuset, 1984, foto Kurt Johansson.

 


Trångsunds bibliotek

Planerna på att lägga ner Trångsunds bibliotek har väl knappast undgått någon Huddingebo. Det är den politiska ledningen som signalerar sämre tider och kräver att alla nämnder hittar sätt att spara pengar. Kultur- och fritidsnämndens besparingsplan innebär alltså bland annat förslag om att filialen vid Trångsunds torg läggs ner och att besökarna hänvisas till Skogås bibliotek istället. Oppositionen har protesterat mot detta, skrivit insändare, lämnat en interpellation till fullmäktige och startat en namninsamling.

Annat var det på 1960-talet när filialen var ny. I Huddinge folkbiblioteks verksamhetsberättelse för 1963 kan man läsa: ”Beträffande biblioteksverksamheten i allmänhet i kommunen har den nya filialen i Trångsund de största förutsättningarna att på ett tillfredställande sätt motsvara allmänhetens krav på en tidsenlig biblioteksservice. Vid invigningen den 25 oktober lyckönskade byrådirektör Bengt Hjelmqvist från skolöverstyrelsens biblioteksinspektionsavdelning Huddinge till den nya filialen, den första moderna bibliotekslokalen i kommunen” . Den entusiastiske verksamhetsberättaren fortsätter sedan att prisa inredningen i de nya lokalerna, storleken på utlåningen och bestånden, anlitandet av en ”sagotant”, etc. Man förstår att detta var en stor sak! Innan man öppnade lokalen på Trångsunds torg 13, (observera att detta inte är de lokaler man håller till i idag), hade man tillfälligt huserat vid Trångsundsskolan på Tornslingan.

1963 var överhuvudtaget ett stort år för biblioteksverksamheten i kommunen. Under året fattade även kommunfullmäktige äntligen beslutet att ordna nya ändamålsenliga lokaler för huvudbiblioteket, intill kommunhuset på Kommunalvägen. Biblioteksverksamheten hade länge varit styvmoderligt behandlad och huvudbibliotekets lokaler i Klockargården för länge sedan urvuxna. Om detta har vi skrivit tidigare: http://backspegeln.huddinge.se/huvudbiblioteket-50-ar/

Pressklippen uppifrån och ner hämtade ur: Södernyheterna 23/10 1968, bibliotekarie Kerstin Hsu med besökande barn; Länstidningen, hösten 1964 samt nedan Vårdkasen, november 1963.

 


Selvaag-radhusen på Gräsvägen/Lövängsvägen


Ett problem med nyproduktionen av bostäder är som bekant att prislappen blir hög och många ställer sig frågan: vem ska ha råd att bo i alla dessa nyproducerade lägenheter och hus? Detta är inget nytt, ungefär samma diskussion fördes under 50-talets bostadsbrist.

I Norge fanns en ingenjör och byggmästare vid namn Olav Selvaag (1912-2002) Han blev känd för sitt innovativa sätt att producera bostäder i stora antal och till låga kostnader. Selvaags patenterade radhuskonstruktioner lanserades i Sverige på bomässan Bo54 i Lund av den svenske byggmästaren Harry Karlsson. Det blev starten för en rad s k Selvaag-radhus i Sverige, varav två hamnade i Stuvsta på Gräsvägen respektive Lövängsvägen. Dessa stod färdiga 1955 och var rentav de första radhusen som byggdes i Huddinge.

Vad var det då som var så revolutionerande? Det är inte alldeles solklart om man läser bifogade pressklipp. Vi citerar ur Expressen: ”Kostnaderna har trots hög kvalitet kunnat pressas genom förenklade metoder, långt driven rationalisering och avsteg från en del paragrafer”. De svenska husen utgör vidare, enligt en skribent från Stockholmstidningen, ”en förbättrad upplaga av det norska originalet. Köksutrustningen är av hög svensk standard och i badrummen finns förutom vanlig inredning även el-urtag för tvättmaskin”. Inga undermåliga norska produkter här inte!

Vi som växte upp i området på 60-talet minns speciellt omgivningarna innan Solfagraskolan byggdes. En väl tilltagen äng (Björkängen!) med en å, eller nåja kanske ett dike, som ringlade fram. Perfekt för naturnära lek. På bilden från uppförandet av skolan 1969-70 nedan kan man ana hur det såg ut dessförinnan. På platsen för nuvarande Björkängens grusplan skymtar bortre delen av ängen.

Husen hade ursprungligen eternitfasad men försågs i slutet av 1970-talet med tegelfasad – undantaget ett av hörnhusen på Lövängsvägen där innehavaren länge höll fast vid eterniten. Kanske fortfarande?

Illustrationerna uppifrån och ner: repig och knastrig bild från längan på Gräsvägen, ca 1955, hämtat från nätet, fotograf okänd; pressklipp ur Expressen 2 juli 1955 och DN 3 juli 1955; arkitektritning ur kommunens digitala bygglovsarkiv samt Solfagraskolan under uppförande med Lövängsvägen i bakgrunden, foto Huddinge kommun 1970.


Skogås Centrum – nu 51 år!

Backspegeln låg ju som bekant nere under fjolåret. Det förde dessvärre med sig att vi inte uppmärksammade Skogås Centrums 50-årsdag. Det beklagar vi naturligtvis. Men vad jag förstår firades jubileet grundligt utan vår medverkan! Hursomhelst, vi tar skadan igen och uppmärksammar nu denna 51-åring!

Om inte annat så för att publicera några sällan sedda bilder och pressklipp från tilldragelsen. Invigningen skedde den 14 september 1968. Vid tillfället invigdes också Skogåshallen officiellt och en rundtur bland de nybyggda bostadskvarteren företogs, vilket ni kan se nedan.

Vem som tagit bilderna vet vi dessvärre inte men sannolikt någon från kommunen. Pressklippet är hämtat ur DN Syd, onsdagen efter invigningen.


Runda villan

Nyligen har Huddinges byggnadspris 2019 utdelats. Vinnare denna gång blev en privatbostad, en trävilla ritad av arkitekten Gert Wingårdh. Bland övriga nominerade fanns en lekpark och student- och seniorbostäder.

Detta ger Backspegeln anledning att fördjupa sig i en för sin tid mycket djärv och uppmärksammad privatbostad, nämligen ”runda villan” på Annerstavägen. Har ni inte sett den rekommenderas en promenad i området. Den är ganska nyligen renoverad och ser väldigt fräsch ut. Det vore intressant att titta in för att se hur man löser inredningen i en rund villa.

Arkitekten Valdemar Hagström gjorde ritningar på uppdrag av en husfabrik i Småland som lät uppföra villan som ett visningshus på Annerstavägen 1954-55. Företaget gick emellertid snart i konkurs så några fler hus av detta fabrikat blev det inte. Hagström lär inte har fått betalt för jobbet och var därför avogt inställt till sin egen skapelse. Han gick senare vidare till KFAI (Kooperativa förbundets arkitektförbund) och ligger bakom flera Domusvaruhus och Konsumbutiker runtom i landet.

Huset uppfördes med en speciell gjutteknik där en glidform förankrad i en stolpe fylldes med byggnadsmaterial. Villan visade sig dock vara mycket svårsåld. Den stod faktiskt tom i fem år innan den såldes. Ni kan läsa om detta i pressklippet härintill. I bostadsbristens Storstockholm var det flera som upprördes över detta och riktade sig i insändare till kommunen som uppmanades att ”göra något åt saken”!

Vill ni läsa mer om runda hus, bl a då villan på Annerstavägen, rekommenderas Olle Wilsons artikel ”Hus som det svänger om” i hembygdsföreningens årsskrift 2013.

Bilderna uppifrån och ner: perspektivritning och interiörritning av Valdemar Hagström 1954, ur bygglovavdelningens digitala arkiv; pressklipp ur Expressen 9 november 1965; relativt nytagen bild hämtad från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard.

 


Vic-Jos

När Huddingegymnasiet skulle byggas i skarven mellan 1960-70-tal krävdes ganska omfattande insatser i form av expropriation av fastigheter. Området skulle ju omfatta inte bara själva gymnasiet, utan också simhall, förvaltningsbyggnad och en jättelik parkeringsplats. Själv var jag en liten parvel men kan ännu vagt minnas mystiskt övergivna trädgårdar med prunkande blomsterprakt och dignande fruktträd. Oerhört spännande och lite förbjudet!

I området låg förutom villor också några företag och föreningslokaler. Om ett av dessa ska det handla nu: Vic-Jos. Hur många huddingeungar har inte minnen av Vic-Jos och en slät bulle i samband med mellanmål i skolan eller utflykter med badbussarna?

Tanken var att även Vic-Jos fastighet skulle exproprieras men här valde man en annan väg. Ni kan läsa mer om detta i pressklippet här, klicka för att göra det större:

I korthet gick det ut på att kommunen köpte alla aktier i bolaget för en miljon. För köpesumman fick man marken och byggnaderna men inga inventarier. Tanken var ju inte att bedriva någon verksamhet. Inte heller namnet övertog man utan ändrade detta raskt till Vihem AB. Förutvarande Vic-Jos var därmed fria att bygga upp verksamheten på nytt med det gamla namnet på ett annat ställe. Hur det blev med den saken är jag osäker på – är det någon som vet? Jag vet att det sedan fanns en fabrik för juicetillverkning i Storängens industriområde – men var det Vic-Jos? Som sagt läs pressklippet för att få grepp på alla turerna!

Vic-Jos registrerades första gången hos Patent- och registreringsverket 1958 och hette först Victoria Juicefabrik AB. Styrelsen hade sitt säte i Djursholm.

Bilderna uppifrån och ner: typisk Vic-Jos tetra; bild på fabriken som låg på numera upphörda adressen Stjärnvägen 4-6 som låg ungefär där nuvarande gymnasieparkeringen ligger, fotograf okänd. Byggnaden huserade ursprungligen ett mejeri; pressklipp ur DN Sydväst 4 februari 1970 och karta (ca 1969-70) som visar hela området för gymnasietomten, stadsäga 5026 är Vic-Jos tomt (klicka för att förstora).

 

 


Kommunalhuset i ovan vinkel

Den här gången tar vi utgångspunkt i en Ragnar Larsson-bild tagen under Arrendatorsvägens uppförande 1949. I mitten av bilden syns kommunalhuset s a s bakifrån med den vackra sessionssalens höga fönster och rena gavel i centrum. Vanligen brukar ju kommunalhuset fotograferas framifrån. Ännu är inte tillbyggnader i form av bibliotek och ny förvaltningsbyggnad uppförda. det skulle dröja till mitten av 1960-talet. Till vänster i bilden syns Arrendator Bengtssons villa som snart skulle rivas. Marken tillhörde kyrkan och prästgården innan kommunen tog över.

Nedan följer två försök att fotografera samma vy idag.


 


Huddinge centrum 1976

Historiebloggen Backspegeln är dessvärre vilande pga brist på tid. Det hindrar inte att vi idag gör ett undantag. Jag snubblade häromdagen över dessa fina, lätt blekta bilder i Huges äldre arkiv. Dessa vill jag inte undanhålla er. De är tagna hösten 1976 och ger en exposé över sedan länge nedlagda affärer i gamla Huddinge centrum och kring Fullersta torg. Vem av er minns Larsson Sport, Sko Bergs, Fruktcentralen, Bob Lund?


Husesyn i villa Björkebo

En fantastisk sak med arkiv är att där kan gömmas saker man inte trodde fanns. Som den kulturhistoriska dokumentation om stg 95 i Huddinge Kommun jag nyligen fann i Kulturnämndens arkiv. Dokumentationen upprättades på uppdrag av Exploateringskontoret 1980 i samband med ombyggnation och uppförandet av Vårdcentralen/Sjödalsgymnasiet.

Stg 95 är mer känd under namnet Villa Björkebo och var familjen Boyes hem från 1915 och några år framåt. Jag har tidigare skrivit om Karin Boye och Björkebo och får ofta frågor om det inte finns bilder från huset. Jag har brukat, lite ursäktande, svara att det är dåligt med det. Men nu måste jag nog revidera detta eftersom här finns gott om bilder såväl interiört och exteriört från fastigheten. Låt vara att dessa är från ett sent datum och alldeles innan rivningen. Men mycket torde ändå vara sig likt från Karins tid i huset.

Studien är författad och fotograferad av antikvarien Carl-Henrik Ankarberg och innehåller förutom sedvanlig beskrivning av fastigheten (plus en del kringliggande hus i området) och ganska rikligt med fotografier också en del intressanta inblickar om familjen Boyes tid i Björkebo. Vi saxar lite ur texten: ”Fru Signe Boye har meddelat följande: För att komma till villan när man kommit med tåget ut till Huddinge fick man från landsvägen kila över järnvägen strax intill stationen och sedan uppför backen, som var obebyggd. Biljettpriserna på tåget var låga och det spelade stor roll för familjekassan, när man hade tre barn som skulle till skolan varje dag.  Om umgängesformerna berättar en av Karins klasskamrater: ”att få gå in i biblioteket, välja en fin bok ur hyllan, sitta i trädgården och läsa med familjens hund vid sina fötter …. Vid måltiderna berättar husfadern livligt och intressant. Han var på något sätt oåtkomlig men omgiven av en atmosfär av vördnad och romantisk dyrkan”.

Karin ”vistades ofta uppe i villans vindskammare. Hon levde ett asketiskt liv med fasteövningar och förde en hård moralisk kamp”. Hennes första diktsamling Moln (1922), liksom Gömda land (1924) Härdarna (1927) kom till stor del till där i vindskammaren på Tvärvägen. 1927 tog tiden i Björkebo slut då fadern Fritz dog, varefter familjen sålde villan och bosatte sig på Kungsholmen.

Bilderna visar uppifrån och ner: villans huvudentré, detaljfoto från norr; översiktsfoto från sydost; salongen i bottenvåningen, foto mot burspråket i västväggen och nederst övre hallen, foto av den väggfasta bänksoffan.

 


Vinter i Huddinge

Vi läser i tidningen denna morgon om den irländska vintersmockan och om ett Stockholm i snöchock. Hmm … frågan är om inte denna försmak av vintern är ett minne blott redan på torsdag. Vintern var överhuvudtaget bättre förr, inte sant? Som på bilderna nedan tagna av Ragnar Larsson i december 1949. Bilderna visar Huddinge station, Huddinge slakteri ”Slaktar Pelles” samt Gustavsons sybehör och herrekipering.