Kommunalvägen – då och nu

Visst är det fascinerande med bilder på Huddinge strax innan den stora moderniseringen inleddes på 50-talet? Som bilden från Kommunalvägen nedan. Den måste vara tagen på 40-talet eller möjligen alldeles i början av 50-talet (fotograf okänd). Byggena vid nuvarande Klockarvägen har inte påbörjats, där är ännu en vacker björkdunge. SJ ansvarar för busstrafiken. Ladan nedanför kyrkan står kvar. Om ni jämför med det nytagna fotot är det egentligen bara Kyrkskolan som ännu finns. Huset till vänster om skolan är den gamla klockargården som innan den revs tjänade som både kommunkontor och huvudbibliotek.

kommunalvväg
kväg

Om Kommunalvägen kan man läsa i boken Huddinge Vägnamn (Huddinges Historia 8) av Alf Nordström:
Motsvarar i sin sträckning Huddinge station – Kvarnbergsplan den tidigare Huddingevägen, som var första vägförbindelsen från centrala Huddinge via Brännkyrka till Skanstull. Vägen byggdes under 1860-talet på initiativ av ”Patron Pehr”, godsägaren Pehr Pettersson på Fullersta gård. Kommunalvägen passerar Huddinge kommunalhus, vilket motiverat namnet.

Vi plussar på med en ofta repriserad gammal bild från översvämningarna 1930, tagen på ungefär samma ställe som de ovan. Fotograf: Ragnar Larsson.
översväm2


Tallgården – en mönsteranstalt

Tall1Äldreomsorgen i kommunen sköttes i äldre tid av fattigvårdsstyrelsen som först sorterade under den kyrkliga socknen och från 1863 den borgerliga kommunen. Verksamheten vilade på två ben, dels fattighuset, dit i huvudsak endast vanföra och åldringar som ej var försörjningsförmögna hänvisades och dels ett system som brukar kallas husbondeansvar/husbonderätt. Detta innebar att åldringar och fattiga som i någon men ringa omfattning kunde bidra till sin egen försörjning bortackorderades under husbondeansvar att vårdas och försörjas. Husbonden hade då rätt att dra nytta av den arbetsinsats dessa kunde bidra med. Då denna insats inte översteg kostnaden för vård och försörjning utgick ett understöd per ackorderad person.
002Vid ingången av 1900-talet spelade gårdarnas ägare inte längre samma roll som arbetsgivare varför uppkomsten av moderna inrättningar s k ålderdomshem blev nödvändiga. Fattigvårdsstyrelsens mångårige (1909-44) ordförande Emil Andersson var drivande bakom realiserandet av ett sådant i Huddinge.
1912 invigdes hemmet av landshövdingen Sahlin och lär då ha varit det första ålderdomshemmet med enskilda rum i Sverige. På ritningen härintill förefaller dock de flesta rum vara för två personer men sovsalar lyser onekligen med sin frånvaro. Överhuvudtaget var Tallgården, som det senare kom att kallas, en modern mönsteranstalt med praktiska anordningar för vatten och avlopp, värmeledning och vädringskanaler. 1928 byggdes ytterligare en byggnad på samma tomt. 1961 revs de gamla byggnaderna för att ge plats åt en ny anläggning som invigdes året efter.

Tall2
Bilden högst upp torde vara tagen vid själva invigningen. På bilden trängs kända Huddingepotentater från såväl kommun som kyrka med personal och, vad jag kan se, en av de inneboende. Han står längst till vänster på verandan och heter Johan Kling. Vi lämnar alla de andra därhän denna gång och koncentrerar oss på denna Johan. I boken Huddingeprofiler (Huddinges Historia 10, 1992) beskriver författaren Alf Nordström honom så här:
kling/…/ Johan Kling, det något förståndshandikappade originalet eller ”byfånen”, som det hette på dåtida språk. Också han ömmade för sina medmänniskor och hade sett som sin uppgift här i livet att varna alla som tog genvägen över spåren nere vid stationen – gångtunnel kom först 1922. Som hans tal var något obegripligt och främlingen kanske inte alltid förstod hans högljudda ”Se upp för tåget!” brukade han bryskt greppa tag i den försumlige vare sig faran var överhängande eller ej. Något som gjorde att Johan Kling fick sluta med sin välmenande verksamhet.
Kling finns förevigad på den fina bilden härintill där han syns hämtandes posten till Tallgården. I bakrunden Huddinge kyrka. Alla fotografier är tagna av Ragnar Larsson och visar uppifrån och ner: invigningen av ålderdomshemmet 1912 (möjligen visar bilden invigningen av den nya byggnaden 1928), Tallgården 1928 och Johan Kling, 1927. Klicka på bilderna för att göra dem större.


Villa Åkerbo

29683950_O_3Annika Huett är illustratör och författare och har skrivit boken Åkerbo – sju syskon, fyra våningar, en barnbok inspirerad av Annikas mammas uppväxt i 1920- och 30-talets Huddinge i det röda huset Åkerbo på Hörningsnäsvägen. Det är en vackert illustrerad bok som nog kan vara till glädje även för vuxna med intresse för det gamla Huddinge. Lördagen 26 oktober kl.13.00 kommer Annika till huvudbiblioteket och berättar om sin bok.

Om just Hörningsnäs har vi dessvärre inte skrivit så mycket här på Huddinge 150. Lite konstigt kan tyckas eftersom man med visst fog kan påstå att det är här de första fröna till det som ska bli det moderna Huddinge sås. Hörningsnäs gård var den första gården i Huddinge som började stycka av tomter för villabebyggelse. Redan alldeles i början av 1900-talet påbörjades tomtförsäljningen. Villa Åkerbo är ett exempel på denna första bebyggelse: stora trävillor med väl tilltagna tomter.

hönäs1Kring villasamhället skapades också kommunens första municipalsamhälle redan 1915, långt före de övriga. Ni kan titta närmare på municipalstämmans första protokoll härintill om ni tvivlar! Municipalsamhället var en administrativ enhet för vissa tätbebyggda områden inom en landskommun (och Huddinge var en sådan) där en eller flera stadsstadgor var införda.

Villa Åkerbo ligger på Hörningsnäsvägen 13 och är som synes inte längre röd. Den svartvita bilden är från en byggnadsinventering genomförd av kulturförvaltningen 1982. Bland handlingarna till denna är Åkerbo betecknad som ”intressant”. Namnet får vi förklarat redan i bokens inledning av berättaren Gitta:
Pappa har döpt huset till Åkerbo. Det gjorde han på en gång när han såg tomten där huset skulle byggas, för då var det åkrar åt alla håll och kanter. Nu finns här fullt med andra hus och trädgårdar med höga träd. Några åkrar ser man inte röken av.

hönäs2

hönäs3


Kiosken i våra hjärtan

kiosk1I veckans nummer av Mitt i Huddinge kan vi läsa om Elof ”Loffe” Bråtfors korvkiosk på Stuvsta Torg som i dagarna fyller 50 år. Många har speciella minnen kring Loffes och för den delen andra kiosker som funnits eller finns runtom i Huddinge. Så idag kör vi lite kiosknostalgi!

Från webbsidan Handelns historia hämtar vi följande (lätt redigerade) text om kioskens historia:
Ordet kiosk hämtades från turkiskan på 1700-talet, där det betecknade ett litet lusthus. Först följande sekel fick det dagens betydelse. Under det sena 1800-talet spred sig kioskerna runt om i Sverige. Vanligast var vattenkiosker som sålde mineralvatten (och senare läsk), men även cigarrkiosker, biljettkiosker, tidningskiosker, och allmänna kiosker, som saluförde lite av varje, förekom. De uppfördes vanligtvis på kommunal mark, för vilket arrende betalades. Små handelsrörelser av denna typ förestods ofta av kvinnor, som annars sällan drev affärsrörelse. En bit in på 1900-talet flyttade även glass- och korvförsäljning in i kioskbyggnader. Kioskernas främsta konkurrensmedel var öppettiderna. Vanliga butikers öppethållande var strängt reglerat, men kiosker fick i princip ha öppet när de ville. I gengäld fick de endast föra ett begränsat sortiment. De kom att få stor betydelse som försäljningskanal för press, drycker och konfektyr. Pressbyrån, med tidningarna som ägare, ägde de flesta, men även bryggerierna och godistillverkarna engagerade sig i kiosker.
Kioskens guldålder inföll under 1950-talet. Ändrade öppettidslagar och skärpta krav på arbetsmiljön fick dem sedan att minska i antal. På 1980-talet insåg man att självbetjäning lönade sig även i detta fall, varför de började göras om till små butiker. Idag lever rätt många glass- och korvkiosker vidare och nya kaffekiosker slår upp sina luckor, men som kanal för varuförsäljning tycks kiosken vara hopplöst död.

kiosk3

Bilderna visar uppifrån och ner Ida Larsson som förestod kiosken på Stuvsta Torg (okänd fotograf, troligen 1940-tal) och två vykort på Kafé Ärlan som var både kiosk och café och låg på Huddingevägen inte långt från Stockholmsgränsen. Bilderna är tagna av Holger Ståårns, gissningsvis i början av femtiotalet. I anslutning till fotografierna finns en liten berättelse signerad innehavaren Kerstin Svensson: Som kiosktant kom jag till Stuvsta 1947. På den tiden var det en glädje att vara i allmänhetens tjänst. Att dagligen få träffa trevliga människor och att ha en uppgift att fylla. Men medaljen har ju alltid en baksida, vägen var för smal och måste breddas, vår tomt måste ge det som fattades. År 1964 efter 17 år var det bara att konstatera att det var bäst att ge upp och Ärlans saga var all.

kiosk2


Fullersta Bio

biobildNär man frågar om vilken som är Huddinges vackraste byggnad brukar många höja rösten för Fullersta Bio. Särskilt de som gillar funkis. Funktionalismen som stil domineras av hus med släta, ljusa, oftast putsade och odekorerade fasader, platta tak och lådaktiga volymer uppbyggda av grundläggande geometriska former. Att som tidigare komponera och smycka ut fasader med klassiska förebilder ansågs förlegat, utförandet skulle nu utgå från funktionen. Enligt denna doktrin är onekligen Fullersta Bio en närmast idealisk representant.

InteriörFullerstabioHuset stod färdigt 1933 och var ett samarbete mellan Folkets Husföreningen, Fullersta Municipalsamhälle och det lokala hushållningssällskapet. Arkitekten Dag Ribbing vid Kooperativa Förbundets arkitektkontor anlitades, allt under överinseende av chefsarkitekten Eskil Sundahl. Väggdekorationerna i biografsalongen utformades av konstnären Kalle Lodén. Den färdiga byggnaden kom att rymma municipalkontor, biograf och samlingslokal för Folkets Hus samt Konsumbutik. Butiken upphörde på 60-talet och så småningom också biografverksamheten. Dessa kom långt senare att ersättas av en konsthall och teaterscen. Ett tag höll Fullerstagruppen till här, vilket ni kan läsa om i ett tidigare inlägg (16 augusti).

De fina historiska bilderna har vi lånat från KF:s arkiv. Jag tror inte så många sett dem förut. De är tagna av C G Rosenberg 1934 när lokalen var alldeles nyinvigd. Och visst kan man nästan känna doften av murbruk och färg?

Konsumfullersta

Interiör2Fullerstabio


Stuvsta på 1920-talet

Enkvist3I kommunarkivet finns en pärm med gamla fotografier som hittades när man renoverade en fastighet på Hjortvägen i Stuvsta. Marita Nyberg lämnade dessa skatter till kommunen 1987. Bilderna är från 1910- och 20-talen och är tagna av Nils Enkvist, en av sönerna i familjen. Motiven utgör mest familj och vänner till vardags och fest men ger också en känsla av ett framväxande samhälle, ett slags nybyggaranda, egnahemsrörelsen. Familjefadern hette Ivar Enkvist och jobbade som ortopedskomakare på Bergsgatan på Kungsholmen. Familjen bodde först i Älvsjö men köpte 1918 tomten Hjorten 5 i Stuvsta. Sten Lennblad som jobbade på kommunens kulturförvaltning påbörjade ett intervju- och forskningsarbete om och med några av personerna på bilderna. Om detta blev klart vet jag inte men en utskriven intervju med Björn Enkvist (son till Ivar) och dennes maka Elsa ger i alla fall intressanta hågkomster av 1920-talets Stuvsta. Nedan publicerar vi ett par utdrag. Bilderna föreställer uppifrån och ner: Interiör från skomakeriet på Bergsgatan – i mitten Ivar Enkvist; Holgerssons taxi; skogsbrand vid Mårdvägen, obebyggd då samt husbygge, kvarteret Hjorten 5, en av pojkarna är Björn Enkvist.

Enkvisr2
Björn Enkvist: Det här var ju den första taxin i Stuvsta, chaufförerna hette Holgersson tror jag och här uppe vid Stuvsta station. Och den använde vi ofta, vi grabbar. När vi skulle dansa åkte vi till Hagen i Älvsjö och då körde man gamla Huddingevägen och då gick vägen över järnvägen, Nynäsbanan, och där var det en liten backe upp och en backe ner på andra sidan, det var precis som en uppbuktning som järnvägen låg på. Vi satt och retade Holgersson då, att: Hur fort kan den här bilen gå? Och han körde så mycket han kunde och suffletten var uppfälld och vi åkte rakt igenom, rakt upp genom suffletten. Den var gammal och sliten av sol och vind, så vi vart stående i baksätet. Skojiga upplevelser
Lennblad: Det var inget exklusivt att åka taxi? Ni kände honom?
E: Ja, det var billigt som bara den. /…/
L: De här taxibilarna dom stod uppställda nånstans i Stuvsta
E: Ja han stod vid station ibland men för det mesta fick man ringa efter honom så kom han och körde och det var ju billigt. Efter honom kom det en som hette Erlandsson tror jag det var.
L: När ungefär var det här?
E: Det här det var väl omkring -22, -23 kanske.

Enkvist1
L: Branden! På 20-talet så där nån gång.
E: Ja det var det, i början. Man tog ruskor då och slog på elden för det bar en sån här markeld, men rätt som det var, eftersom det var varmt på sommaren tände ju även träden, de släpper ju terpentin, barrträden, så det kunde ju bara flamma till så brann träden upp. Då körde dom vakten med hästar, pappa han fick låna en häst och hade en stor tunna på. De var ju skämtsamma alla de där herrarna – skulle de köra ikapp med vattnet – tunnan var ju kvar men vattnet hade ju skvätt ur. Men då fick man doppa ruskorna i vattnet och så fick man slå – och den begränsades ju sedan helt. Elden stannade kvar på berget.
L: Det var uppe på Hjortvägen också?
E: Ja det var kvarteret Mården där uppe.
L: Då gick man man ur huse?
E: Ja det var varenda en som såg det, kom rusande från när och fjärran och hjälpte till. Brandkår fanns det inte på den tiden.

Enkvist4