Stuvstas ”nya” stationshus

2018 firades 100-årsjubileet av Stuvstas gamla fina stationshus. Men för oss som åkte med pendeltågen och lokalbussarna under 1960-70-talen är det nog snarare det ”nya”, numera rivna, stationshuset som räknas. Detta uppfördes 1958, delvis för att resenärerna upplevde att vägen från väntsalen i huset från 1918 till perrongen var väl lång. Det nya stationshuset placerades vid busstorget i anslutning till den östra nergången. Lite närmare i alla fall! Vi som vintertid väntade på försenade tåg och bussar var i alla fall tacksamma för den uppvärmda väntsalen. ”Min” buss 714/716 stannade alldeles utanför vill jag minnas. Blev väntan lång och hungern svår kunde man ju alltid styrka sig hos Loffes grill.

 

Nya stationshusets historia skulle komma att bli relativt kort, redan 1975 stängdes huset och revs 1984 för att ge plats för nya spår. Det hade under de sista åren använts som distributionscentral för utbäring av tidningar.

Vill ni läsa mer om Stuvstas stationshus, banvaktarstuga och annat med anknytning till verksamheten rekommenderas Jan-Erik Heikefelts bok Stuvsta station 100 år 1918-2018 . Även i Hans Björkman bok om Stuvsta väster om Huddingevägen  finns fylligt material och bilder om stationen. Bägge böckerna finns givetvis på biblioteket.

Bilderna uppifrån och ner: två bilder hämtade ur Trafikverkets museisamling, interiörbilden något beskuren, fotograf okänd, 1950-tal; Loffes Grill 1980-tal, foto Kurt Johansson samt rivningen av stationshuset, 1984, foto Kurt Johansson.

 


Pryo hos kungen

Minns ni era pryo-platser?  Själv var jag en gång på Ikea och en gång hos en reklamfotograf som till min besvikelse mest ägnade sig åt att fota juicepaket. I två (2) veckor!

Praktisk yrkesorientering (Pryo) eller Praktisk arbetslivsorientering (Prao) som det  heter från 1980, har sin bakgrund i 1960-talets utbildningsreformer. Det ansågs nödvändigt att ge skolan en tydligare samhällsförankring. Man ska inte glömma att elever i slutet av grundskolan stod då ofta nära yrkeslivet, eftersom förhållandevis få läste vidare på 1960-talet. Syftet med pryo var och är att ge eleven kunskaper om arbetslivet. För en del innebar detta kanske att man hittade sin väg in i arbetslivet – för andra snarare att man satsade på högre studier!

Som synes av mina exempel var det inte alla som hamnade på mer glamorösa platser medan några, ofta på egna initiativ, gjorde det. Så är onekligen fallet för huddingetjejerna i dessa nästan på dagen 50 år gamla tidningsklipp. Åttondeklassarna Margareta Jansson och Ann-Charlotte Åkerblad på Kvarnbergsskolan, tog själva initiativet till en förfrågan till hovet om möjlig pryo hos kungen. Tjejerna höll detta hemligt för såväl kamrater, skola och föräldrar. Detaljerna hur detta gick till och en dagbok fån vistelsen på Drottningholm kan ni läsa i pressklippen (klicka för att förstora). Men vi kan avslöja att det hela avslutades med en audiens hos kungen. Initiativet uppmärksammades av såväl Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter men de huvudsakliga klippen här är hämtade ur Huddingeposten, vad jag kan förstå. Om Margareta eller Ann-Charlotte läser detta vore det roligt om de hörde av sig i kommentarsfältet nedan. Och ni andra som har minnen från er Prya/Prao-period får naturligtvis också bidra!

 

 



Lucia på Vihem

Idag är det Lucia och Backspegeln uppmärksammar detta genom att publicera två fina fotografier vi fått oss tillsända av Bengt Larsson. Dessa bilder är tagna på lekskolan Vihem, ca 1946-48. Så vitt jag förstår låg dåvarande Vihem i korsningen Stationsvägen/Grindstuvägen. Nuvarande förskolan Vihem har adressen Grindstuvägen 1. Vihems historia är mångskiftande, här har varit dansbana, tombola och bodar för försäljning, allt i föreningsregi. Och så då lekskola och långt senare förskola. Vill ni läsa mer om Vihem rekommenderas Hans Björkmans bok Stuvsta – Väster om Huddingevägen.

Bengt själv syns på bilderna utklädd till tomte, med en något oortodox huvudbonad. Bengt vill gärna tillägga att ni särskilt ska lägga märke till ”vilken beundrande blick jag får från flickan på min högra sida, det är nog min huvudbonad som hon ler så spjuveraktigt åt…, men man vet ju aldrig…”.

Vem flickan, eller övriga fotograferade, är vet vi inte. Är det någon som vill ge sig till känna eller har egna minnen från Vihem kan ni använda kommentarsfältet nedan eller maila oss.
Fotografen är okänd. Kanske någon förälder eller rentav Ragnar Larsson?


Trångsunds bibliotek

Planerna på att lägga ner Trångsunds bibliotek har väl knappast undgått någon Huddingebo. Det är den politiska ledningen som signalerar sämre tider och kräver att alla nämnder hittar sätt att spara pengar. Kultur- och fritidsnämndens besparingsplan innebär alltså bland annat förslag om att filialen vid Trångsunds torg läggs ner och att besökarna hänvisas till Skogås bibliotek istället. Oppositionen har protesterat mot detta, skrivit insändare, lämnat en interpellation till fullmäktige och startat en namninsamling.

Annat var det på 1960-talet när filialen var ny. I Huddinge folkbiblioteks verksamhetsberättelse för 1963 kan man läsa: ”Beträffande biblioteksverksamheten i allmänhet i kommunen har den nya filialen i Trångsund de största förutsättningarna att på ett tillfredställande sätt motsvara allmänhetens krav på en tidsenlig biblioteksservice. Vid invigningen den 25 oktober lyckönskade byrådirektör Bengt Hjelmqvist från skolöverstyrelsens biblioteksinspektionsavdelning Huddinge till den nya filialen, den första moderna bibliotekslokalen i kommunen” . Den entusiastiske verksamhetsberättaren fortsätter sedan att prisa inredningen i de nya lokalerna, storleken på utlåningen och bestånden, anlitandet av en ”sagotant”, etc. Man förstår att detta var en stor sak! Innan man öppnade lokalen på Trångsunds torg 13, (observera att detta inte är de lokaler man håller till i idag), hade man tillfälligt huserat vid Trångsundsskolan på Tornslingan.

1963 var överhuvudtaget ett stort år för biblioteksverksamheten i kommunen. Under året fattade även kommunfullmäktige äntligen beslutet att ordna nya ändamålsenliga lokaler för huvudbiblioteket, intill kommunhuset på Kommunalvägen. Biblioteksverksamheten hade länge varit styvmoderligt behandlad och huvudbibliotekets lokaler i Klockargården för länge sedan urvuxna. Om detta har vi skrivit tidigare: http://backspegeln.huddinge.se/huvudbiblioteket-50-ar/

Pressklippen uppifrån och ner hämtade ur: Södernyheterna 23/10 1968, bibliotekarie Kerstin Hsu med besökande barn; Länstidningen, hösten 1964 samt nedan Vårdkasen, november 1963.

 


Selvaag-radhusen på Gräsvägen/Lövängsvägen


Ett problem med nyproduktionen av bostäder är som bekant att prislappen blir hög och många ställer sig frågan: vem ska ha råd att bo i alla dessa nyproducerade lägenheter och hus? Detta är inget nytt, ungefär samma diskussion fördes under 50-talets bostadsbrist.

I Norge fanns en ingenjör och byggmästare vid namn Olav Selvaag (1912-2002) Han blev känd för sitt innovativa sätt att producera bostäder i stora antal och till låga kostnader. Selvaags patenterade radhuskonstruktioner lanserades i Sverige på bomässan Bo54 i Lund av den svenske byggmästaren Harry Karlsson. Det blev starten för en rad s k Selvaag-radhus i Sverige, varav två hamnade i Stuvsta på Gräsvägen respektive Lövängsvägen. Dessa stod färdiga 1955 och var rentav de första radhusen som byggdes i Huddinge.

Vad var det då som var så revolutionerande? Det är inte alldeles solklart om man läser bifogade pressklipp. Vi citerar ur Expressen: ”Kostnaderna har trots hög kvalitet kunnat pressas genom förenklade metoder, långt driven rationalisering och avsteg från en del paragrafer”. De svenska husen utgör vidare, enligt en skribent från Stockholmstidningen, ”en förbättrad upplaga av det norska originalet. Köksutrustningen är av hög svensk standard och i badrummen finns förutom vanlig inredning även el-urtag för tvättmaskin”. Inga undermåliga norska produkter här inte!

Vi som växte upp i området på 60-talet minns speciellt omgivningarna innan Solfagraskolan byggdes. En väl tilltagen äng (Björkängen!) med en å, eller nåja kanske ett dike, som ringlade fram. Perfekt för naturnära lek. På bilden från uppförandet av skolan 1969-70 nedan kan man ana hur det såg ut dessförinnan. På platsen för nuvarande Björkängens grusplan skymtar bortre delen av ängen.

Husen hade ursprungligen eternitfasad men försågs i slutet av 1970-talet med tegelfasad – undantaget ett av hörnhusen på Lövängsvägen där innehavaren länge höll fast vid eterniten. Kanske fortfarande?

Illustrationerna uppifrån och ner: repig och knastrig bild från längan på Gräsvägen, ca 1955, hämtat från nätet, fotograf okänd; pressklipp ur Expressen 2 juli 1955 och DN 3 juli 1955; arkitektritning ur kommunens digitala bygglovsarkiv samt Solfagraskolan under uppförande med Lövängsvägen i bakgrunden, foto Huddinge kommun 1970.


Skogås Centrum – nu 51 år!

Backspegeln låg ju som bekant nere under fjolåret. Det förde dessvärre med sig att vi inte uppmärksammade Skogås Centrums 50-årsdag. Det beklagar vi naturligtvis. Men vad jag förstår firades jubileet grundligt utan vår medverkan! Hursomhelst, vi tar skadan igen och uppmärksammar nu denna 51-åring!

Om inte annat så för att publicera några sällan sedda bilder och pressklipp från tilldragelsen. Invigningen skedde den 14 september 1968. Vid tillfället invigdes också Skogåshallen officiellt och en rundtur bland de nybyggda bostadskvarteren företogs, vilket ni kan se nedan.

Vem som tagit bilderna vet vi dessvärre inte men sannolikt någon från kommunen. Pressklippet är hämtat ur DN Syd, onsdagen efter invigningen.


Runda villan

Nyligen har Huddinges byggnadspris 2019 utdelats. Vinnare denna gång blev en privatbostad, en trävilla ritad av arkitekten Gert Wingårdh. Bland övriga nominerade fanns en lekpark och student- och seniorbostäder.

Detta ger Backspegeln anledning att fördjupa sig i en för sin tid mycket djärv och uppmärksammad privatbostad, nämligen ”runda villan” på Annerstavägen. Har ni inte sett den rekommenderas en promenad i området. Den är ganska nyligen renoverad och ser väldigt fräsch ut. Det vore intressant att titta in för att se hur man löser inredningen i en rund villa.

Arkitekten Valdemar Hagström gjorde ritningar på uppdrag av en husfabrik i Småland som lät uppföra villan som ett visningshus på Annerstavägen 1954-55. Företaget gick emellertid snart i konkurs så några fler hus av detta fabrikat blev det inte. Hagström lär inte har fått betalt för jobbet och var därför avogt inställt till sin egen skapelse. Han gick senare vidare till KFAI (Kooperativa förbundets arkitektförbund) och ligger bakom flera Domusvaruhus och Konsumbutiker runtom i landet.

Huset uppfördes med en speciell gjutteknik där en glidform förankrad i en stolpe fylldes med byggnadsmaterial. Villan visade sig dock vara mycket svårsåld. Den stod faktiskt tom i fem år innan den såldes. Ni kan läsa om detta i pressklippet härintill. I bostadsbristens Storstockholm var det flera som upprördes över detta och riktade sig i insändare till kommunen som uppmanades att ”göra något åt saken”!

Vill ni läsa mer om runda hus, bl a då villan på Annerstavägen, rekommenderas Olle Wilsons artikel ”Hus som det svänger om” i hembygdsföreningens årsskrift 2013.

Bilderna uppifrån och ner: perspektivritning och interiörritning av Valdemar Hagström 1954, ur bygglovavdelningens digitala arkiv; pressklipp ur Expressen 9 november 1965; relativt nytagen bild hämtad från Wikipedia, fotograf Holger Ellgaard.

 


Vic-Jos

När Huddingegymnasiet skulle byggas i skarven mellan 1960-70-tal krävdes ganska omfattande insatser i form av expropriation av fastigheter. Området skulle ju omfatta inte bara själva gymnasiet, utan också simhall, förvaltningsbyggnad och en jättelik parkeringsplats. Själv var jag en liten parvel men kan ännu vagt minnas mystiskt övergivna trädgårdar med prunkande blomsterprakt och dignande fruktträd. Oerhört spännande och lite förbjudet!

I området låg förutom villor också några företag och föreningslokaler. Om ett av dessa ska det handla nu: Vic-Jos. Hur många huddingeungar har inte minnen av Vic-Jos och en slät bulle i samband med mellanmål i skolan eller utflykter med badbussarna?

Tanken var att även Vic-Jos fastighet skulle exproprieras men här valde man en annan väg. Ni kan läsa mer om detta i pressklippet här, klicka för att göra det större:

I korthet gick det ut på att kommunen köpte alla aktier i bolaget för en miljon. För köpesumman fick man marken och byggnaderna men inga inventarier. Tanken var ju inte att bedriva någon verksamhet. Inte heller namnet övertog man utan ändrade detta raskt till Vihem AB. Förutvarande Vic-Jos var därmed fria att bygga upp verksamheten på nytt med det gamla namnet på ett annat ställe. Hur det blev med den saken är jag osäker på – är det någon som vet? Jag vet att det sedan fanns en fabrik för juicetillverkning i Storängens industriområde – men var det Vic-Jos? Som sagt läs pressklippet för att få grepp på alla turerna!

Vic-Jos registrerades första gången hos Patent- och registreringsverket 1958 och hette först Victoria Juicefabrik AB. Styrelsen hade sitt säte i Djursholm.

Bilderna uppifrån och ner: typisk Vic-Jos tetra; bild på fabriken som låg på numera upphörda adressen Stjärnvägen 4-6 som låg ungefär där nuvarande gymnasieparkeringen ligger, fotograf okänd. Byggnaden huserade ursprungligen ett mejeri; pressklipp ur DN Sydväst 4 februari 1970 och karta (ca 1969-70) som visar hela området för gymnasietomten, stadsäga 5026 är Vic-Jos tomt (klicka för att förstora).

 

 


Jubileer i kommunfullmäktige

Det politiska livet i Huddinge firar detta år två tunga jubileer som kanske gått de flesta förbi.

1919, alltså för jämnt 100 år sedan, inrättades kommunfullmäktige och första mötet avhölls den 21 maj i Församlingssalen. Av fullmäktiges 22 ledamöter var 21 närvarande. Endast Hr K Simonsson var frånvarande på grund av resa kan vi läsa i protokollet vars första sida ni kan se härintill (klicka på det för att förstora). Mandatfördelningen i församlingen var som följer: Arbetarpartiet 10 mandat, Borgerlig samling 6 samt Frisinnade 6. 3 av ledamöterna var kvinnor, bland dem Signe Boye, Karins mamma.

Riksdagen beslutade 1918 att i kommuner över 1500 invånare skulle kommunfullmäktige ersätta sockenstämman. 1918 hade Huddinge drygt 3000 invånare.

Som om detta inte vore nog är det nu i höst dessutom 70 år sedan den äldre delen av kommunhuset invigdes. Huset stod visserligen delvis klart 1948 men själva verksamheten drog igång 1949. Den 26/9 1949 hölls det första fullmäktigemötet i den nya vackra sessionssalen och i november samma år skedde den officiella invigningen med närvaro av landshövding och representanter från vänorterna.

Fullmäktigesalen är sig ganska lik nu 70 år senare. Det ursprungliga, av arkitekten Sture Frölén designade, möblemanget byttes dock ut för ett tiotal år sedan. Stolarna var erkänt obekväma! Om ni inte varit där kan ni med fördel besöka ett fullmäktigemöte om inte annat för att titta på själva lokalen!

En särskild plats i salen har naturligtvis Sven X-et Erixsons magnifika fresk. Den tillkom 1948-49 på initiativ av dåvarande kommunalrådet Vilgot Blixman. Inga särskilda pengar för utsmyckningen fanns med i kommunalhusbyggets budget så Blixman ordnade med en insamling som räckte inte bara till fresken utan också till Bror Hjorts staty ”Flicka med fruktkorg” som står utanför huset. X-et har själv kallat motivet för ett slags memoarer över stationssamhällen som Huddinge och Tumba (X-ets hemort). Några genuina huddingemotiv är igenkännbara: kyrkskolan, kyrkan och kyrkans altartavla.

Bilderna uppifrån och ner: Utdrag ur fullmäktiges protokoll 21 maj 1919; framsidan till program vid invigningen; ledamöter och åhörare i fullmäktigesalen 1950-tal, fotograf Olssons fotostudio; X-ets fresk fotograferad vid renovering av sessionssalen, ca 1980-90-tal, fotograf Stig Almqvist.

För den som vill meta mer om tillkomsten av sessionssalen och höra X-et själv berätta om fresken rekommenderas filmen Huddinge åren omkring 1950 – en historisk kavalkad  som finns på Youtube och på annat ställe i denna blogg.